Här är hela Bob Dylans tal

Uppdaterad 2019-10-10 | Publicerad 2016-12-11

"Lika sannolikt som att jag skulle åka till månen"

God afton, alla

Jag vill framföra mina varmaste hälsningar till ledamöterna i Svenska Akademien och till kvällens alla andra celebra gäster.

Jag beklagar att jag inte kan närvara personligen, men jag vill att ni ska veta att jag är med er i tanken och att jag är hedrad över att få mottaga ett så prestigefullt pris.

Att tilldelas Nobelpriset i litteratur är något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller förutse.

Sedan tidig ålder har jag varit bekant, läst och tagit till mig verk som skirvits av dem som befunnits värdiga denna utmärkelse: Kipling, Shaw, Thomas Mann, Pearl Buck, Albert Camus, Hemingway.

Dessa litterära giganter vilkas verk man läser i klassrummen och vilkas verk finns i all världens bibliotek och som omtalas med vördnad har alltid gjort djupt intryck på mig.

Att mitt eget namn nu fogas till den listan gör mig mållös.

Jag vet inte om dessa män och kvinnor någonsin trodde att de skulle få Nobelpris, men jag förmodar att alla i världen som skriver böcker, dikter eller pjäser kanske bär denna hemliga dröm djupt inom sig.

Den ligger troligen så djupt begravd att de inte ens vet om den.

Om någon hade sagt att jag hade minsta chans att tilldelas Nobelpriset hade jag bedömt det lika sannolikt som att jag skulle åka till månen.

Det år jag föddes och några år därefter var det faktiskt ingen som ansågs tillräckligt bra för att få Nobelpriset.

Så jag inser att jag tillhör ett minst sagt celebert sällskap.

Jag var på turné när denna överraskande nyhet nådde mig och det tog mig en rejäl stund att ta in den på riktigt.

Jag började tänka på William Shakespeare, den litterära storheten.

Jag antar att han betraktade sig som dramatiker.

Att han skrev "litteratur" tror jag aldrig att han tänkte.

Hans ord var skrivna för scenen och skulle talas, inte läsas.

Medan han skrev "Hamlet" hade han säkert mycket annat att tänka på:

"Vilka skådespelare passar bäst för de här rollerna?" "Hur gör man det här på scen?" Ska den verkligen utspelas i Danmark?"

Hans konstnärliga vision och ambition var utan tvivel det som upptog honom met, men han

hade även mer vardagliga ting att ta itu med och lösa.

"Är finansieringen klar?" "Räcker de fina sittplatserna åt mina mecenater?" "Var ska jag få tag i en dödskalle?"

Jag slår vad om att det sista Shakespeare tänkte på var: "Är det här litteratur?"

När jag började skriva låtar som tonåring och även när jag började vinna viss berömmelse för min begåvning sträckte sig mina ambitioner inte särskilt långt.

Jag tänkte att de skulle spelas på kaféer och barer och kanske senare på ställen som Carnegie Hall och London Palladium.

Om jag verkligen vågade drömma tänkte jag att jag kanske skulle få göra en skiva och sedan höra mina låtar på radio.

Det var det "stora priset" i min tankevärld.

Att få göra skivor och höra sina låtar på radio innebar att man nådde en stor publik och att man skulle kunna fortsätta göra det man hade föresatt sig att göra.

Jag har nu länge gjort det jag föresatte mig att göra.

Jag har gjort dussintals skivor och spelat tusentals konserter världen över.

Men det är mina låtar som är det centrala i nästan allt jag gör.

De verkar ha fått en plats i många människors liv i många olika kulturer och det är jag tacksam för.

Men jag måste säga en sak.

Som artist har jag spelat för 50 000 människor och jag har spelat för 50 människor.

Och jag kan säga er att det är svårare att spela för 50 människor.

50 000 har en enda persona – så är inte fallet med 50.

Varje person där har en egen, individuell identitet, är en värld i sig.

De uppfattar saker och ting tydligare.

Ens ärlighet och ärligheten i förhållande till ens talang sätts på prov.

Det faktum att Nobelkommittén är så liten har inte undgått mig.

Men likt Shakespeare är jag ofta upptagen av mina egna konstnärliga strävanden och har fullt upp med vardagens alla problem.

"Vilka musiker passar bäst för de här låtarna?"

"Spelar jag in i rätt studio?"

"Går den här låten i rätt tonart?"

Vissa saker förändras aldrig, inte ens på 400 år.

Aldrig någonsin har jag frågat mig:

"Är mina låtar litteratur?"

Så jag vill tacka Svenska Akademien både för att den har begrundat just den frågan och, slutligen, för att den har lämnat ett sådant underbart svar.

Jag önskar er alla allt gott,

Bob Dylan.

Uppläst av USA:s ambassadör Azita Raji