”Barnen gråter på nätterna” – Inessa flydde bomberna i Kiev

Natalia Kazmierska

PRZEMYŚL. Evakueringstågen från Kiev rullar in på stationen dag som natt i den polska gränsstaden.

Inessa hade tur som lyckades komma med på ett av dem med sina två döttrar – men barnens pappa, som vanligen jobbar inom resebranschen i Ukraina, är kvar. Nu som soldat i kriget.

– Inte ens leksakerna jag packade själv betyder något, säger dottern Emily, 7.

Det kryllar av barn på Przemyśl glowny, centralstationen i gränsstaden som vanligen har runt 60 000 invånare, och som på knappt en vecka har blivit centrum för den största flyktingvågen i Europa på decennier. Bara under tisdagen kom tiotusentals flyktingar hit över ukrainsk-polska gränsen.

Många av dem är småbarn. Med nappar, tofsmössor, pastellfärgade ryggsäckar som guppar när de traskar över gränsen. Deras mammor eller mormödrar som släpar barnvagnar och blöjpaket.

Nu ljuder höga barnskrik i vänthallen. Ungar trycker näsor mot immiga tågfönster som rullar vidare mot tillfälliga sovplatser i Krakow, Poznan, Warszawa.

Inessa och hennes två döttrar har färdats hit till Przemyśl i över ett dygn från Kiev. En resa som började på tisdagsmorgonen klockan åtta, i överfulla tågkupéer, där folk låg på golven och toaletterna inte gick att använda. De har knappt fått någon sömn.

– Men vi hade turen att folk hade med sina katter på tåget. Barnen klappade och klappade. Det hjälpte lite, säger mamman Inessa.

Hon ler, men torkar tårarna. Till vardags jobbar hon på hotell.

In i det sista hoppades hon att kriget skulle ta slut fort, att de skulle kunna stanna.

I delar av Kiev är hus och vägar sönderbombade, broar avstängda, berättar hon. Byn där Inessas familj bor utanför Kiev är isolerad, där finns ingen el, ingen mat. Där är människor fångna i sina hem. Men det kunde vara värre, det är ändå inte lika illa som Charkiv, säger Inessa, en typisk östeuropé som alltid ser ljuspunkter även i svärtan.

Familjen gömde sig i ett underjordiskt skyddsrum, där ljuden av explosioner och smällar trängde ner. Snart lärde de sig höra skillnad på ukrainska vapen och ryska bomber.

– Vi lärde oss vilka ljud som är farliga för oss. Till slut blev det normalt, vi vande oss, säger Inessa.

Det var till slut bilderna på attackerade civila bostadshus i Charkiv som fick henne att ta beslutet: att ta med sig barnen och fly. Dottern Emily, 7 packade själv sin rosa ryggsäck med flamingos på, innan de lämnade hemstaden.

– Ingenting jag tog mig med hjälpte mig på vägen, inte ens leksakerna jag packade ner själv betyder något, säger hon och vänder bort blicken.

I kaoset på perrongen står på onsdagen en pappa som flytt kriget med sin bebis i en babybjörn-sele på magen.

En liten flicka med pälskrage på täckjackan väljer noggrant ut ett gosedjur ur högen som hjälpsamma polacker samlat in: det blir en lila, fluffig sak med stora ögon. Vid matutdelningen sörplar en pojke hungrigt i sig en tallrik soppa med bröd. Överallt stressar vuxna runt, i jakt på sim-skort, perronger och avgångar, telefonnummer – och trygghet. Men mellan rullväskor och springande ben kikar nyfikna barnögon fram.

Femåriga Eleonora pillar ointresserad på mackan bredvid henne, möter knappt vår blick.

Mamma Inessa säger att hon nu börjar förstå att hennes barn fått utstå om en psykisk press som ingen femåring ska behöva uppleva.

– På nätterna vaknar de och gråter, ”jag vill inte dö mamma, hjälp mig, jag vill inte!” Det är hemskt. Jag börjar förstå att det kommer ta lång tid för barnen bearbeta och förstå.