Tusentals flyktingar trängs i jakten på mat, mediciner och sovplats
Uppdaterad 2022-03-08 | Publicerad 2022-03-07
LVIV. Kulturhuset skulle egentligen ha ordnat en internationell schacktävling nu.
I stället har jättebyggnaden förvandlats till ett hjälpcenter.
Här trängs tusentals flyktingar på jakt efter mat, mediciner och sovplats.
Anna Burchenkova anlände från staden Charkiv med sina två barn, fem och nio år, i går. Nu väntar de i snålblåsten utanför hjälpcentret.
– Det vi mest behöver är varma vinterkläder till barnen, säger hon.
På torsdagseftermiddagen satt hon med familjen i skyddsrummet. Den ryska terrorbeskjutningen pågick i timmar, men till sist tystnade kanonerna. Hennes svärfar sa:
– Jag går upp för att ta några bloss.
Minuten senare hördes en dov smäll. Taket i skyddsrummet skakade till. Svärfadern hade inte en chans.
Anna Burchenkova kryper in i sin bylsiga jacka med fjärilsmotiv. Vet inte vad hon ska säga. Människor dör på samma sätt varje dag och varje timme i Ukraina nu.
Plötsligt, på fläcken.
Hela natten blev de kvar i skyddsrummet, stumma av chocken.
Strax efter fem på morgonen upphörde det urskiljningslösa skjutandet. Anna och barnen flydde utan att få så mycket som en väska med sig.
– Vi bär fortfarande kläderna från bombnatten.
Staden Lviv är en turistpärla, omvandlad till flyktingsstad. En fredlig enklav i ett land i krig. Men rykten sprids, om ryska sabotörer.
Först efter noggranna kontroller och utfrågningar släpps vi in i hjälpcentret.
– Akta!
Två pallar med schampoflaskor rullas in.
Vi ser oss omkring. Åt alla håll: ändlösa lådor med konserver och berg av blöjor. Men också skogsgrön maskering, som ska dölja stillastående militärfordon. Och gosedjur åt barnen.
Anna Maria Kohut, 25, i ljusblå polotröja är en av minst tvåhundra volontärer härinne som försöker fördela det som skänkts efter behov. Hon är egentligen nyexaminerad tandläkare, men lämnade kliniken krigets första dag.
Nu sitter hon bakom papperstravar medan flyktingarna försöker överrösta varandra. Någon behöver astmamedicin, en annan insulin.
– Vi har det mesta, men alla får inte allt de behöver. Vissa blir arga och ibland måste jag skrika till dem. Du hör väl hur hes jag är?
Någon sticker åt henne en tekopp. Hon kramar den, försöker pressa fram ett leende.
– Jag vill inte behöva tänka eller känna. Det är därför jag är här. Men mitt hjärta gråter.
Hon tystnar.
Fronten är långt bort. Men allt som händer här är en följdverkning av den ryska aggressionen.
Som vågor som slår in, med given fördröjning, efter varje smäll.
En Lvivbo räcker över tre paket med korv. Hon bär munskydd, som en påminnelse om den andra kris som nyss skrämde världen, men som här nästan glömts bort.
It-utvecklaren Jurij Popovitj, 39, ansvarar för logistiken. Han står mitt i kaoset i sin gula varselväst. Ögonen är trötta, men orden nästan flyger ur munnen.
– Vi har fått in jättemycket hjälp från allmänheten. Men de senaste dagarna har vi sett hur matleveranserna minskar, i takt med att folk får det knappare. Just nu räcker det, men jag oroar mig för hur det ska se ut om några dagar.
Utöver att hjälpa de tiotusentals internflyktingar i Lviv förbereds hela tiden paket som skickas österut, till de civila som är kvar och till soldaterna vid fronten. Det är förstahjälpen-förband. Och mediciner som lindrar smärta.
Volontärerna har också tagit emot mängder av barnteckningar, med solar, hjärtan och enhörningar. De är noga med att lägga en teckning i varje låda märkt för fronten.
– Vi vill att soldaterna ska veta hur gränslöst tacksamma vi är.
Försändelserna är beroende av långtradarchaufförer som riskerar sina liv för att köra in i de värst drabbade zonerna.
Ögonen blinkar till, tanken på deras mod gör honom rörd.
Han ser sig om. Tempot är uppskruvat till max, verksamheten tänjd till bristningsgränsen. Men Jurij Popovitj ser till att hemmafronten inte kollapsar.
– Världen får inte vänja sig vid kriget. Inte sluta att känna skräck över det som händer. Det är det allra viktigaste just nu.
Plastkassarna med pasta, tomatsås, te och och barnjackor vilar vid Anna Burchenkovas fötter. I handen har Kharkivflyktingen en adresslapp till en privatperson som utlovat rum för natten.
Hon berättar att barnen har förändrats av kriget.
– De är uppskruvade och lättretliga. Och storasysters ansikte rycker på ett märkligt sätt.
Hon vet inte vad det betyder. Anna Burchenkovas make är kvar i Charkiv för att strida mot ryssarna. Hon är ensam i en främmande stad och precis allt i livet är ovisst.
– För bara några veckor sedan var jag en tjänsteman på vattenverket i vår vackra stad. Nu är snart varje ledning sönderbombad. Inget finns kvar…
Hon tänder ännu en cigarett, drar några mekaniska bloss.
– Jag förstår ingenting. Hur kan det här ske i Europa i det tjugoförsta århundradet? Och varför?