Varför demonstrerar ingen för Aristide?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Såg ni några demonstrationer i Stockholm i veckan mot att Aristide drivits ut ur presidentpalatset i Haiti och amerikanska marinsoldater och franska trupper tagit över ansvaret för lag och ordning på Port-au-Princes gator?
Jaså, inte.
Fälldes många tårar i Göteborg över att en gänguppgörelse urartat till en statskupp och att den forne fransiskanerprästen skeppats till Afrika?
Jaså, inte det heller.
Sover vänstern? Vart har det vanliga uppropet tagit vägen, det som den intellektuella eliten rutinmässigt skriver
under?
Borttappat?
Nej. I stället råder en talande tystnad. Vår förtrytelse väller fram om utrensningen drabbar en statschef av grov kaliber. Saddam Hussein hade kommit till makten genom blodiga kupper, var en
effektiv diktator och en megaloman massmördare som angrep sina grannar, gasade sin befolkning och sannolikt utgjorde ett hot mot omvärlden. Dessutom var han rik och hade olja. Ni minns hur det var
i fjol vid den här tiden. För att säkra hans makt demonstrerade vi och citerade paragrafer om folkrätt.
Aristide är småpotatis. Han hade valts i demokratiska, fria och någorlunda hederliga val, men det är svårt att identifiera sig med en pseudodespotisk populist på en barskrapad
karibisk ö.
I dubbelmoralens namn blir vi upprörda när en tyrann lyfts bort men gäspar när en folkvald ledare drivs ut. Vad kommer sig denna reaktion av? Respekt för våldet? Eller likgiltighet för demokrati?
Själv var jag avvikare. Jag fann det förträffligt att Saddam avlägsnades från sin terrorutövning. Men kan jag då inte
acceptera att också en usel och allt mera egenmäktig president av ligister - och utan protester från stormakter och FN - tvingas lämna plats för en förhoppningsvis bättre ämbetsutövare?
Nej. Inte ens om det är ett ruttet äpple som hur som helst måste falla en dag? Duglighet måste väl vara bättre än Aristides stagnation och korruption?
Nej. Jag citerar titeln på Per Ahlmarks nya bok: "Det är
demokratin, dumbom!"
Demokrati är inte bara det bästa sättet att styra länder. Det är det enda bra sättet. Därför ska valresultat respekteras även när de går den egna åsikten emot och i de fall då den valde utvecklas till en rätt hopplös typ.
I Chile skulle 1973 president Allendes mandattid respekterats. Var han så oduglig som många chilenare tyckte skulle han röstas bort, inte kuppas ut av råskinnet Pinochet.
I Algeriet skulle 1991 FIS, det islamska partiets valseger i första omgången respekterats. I stället grep militärer makten och inställde andra valomgången.
Detta bäddade för bitterhet, blodbad och fundamentalismens frammarsch.
I Serbien röstades i december storserbiskt ultranationalistiska partier fram. Västeuropéer tycker i nedlåtande överlägsenhet att de är "fel", när
deras partiledare är mantalsskrivna i krigsförbrytartribunalen i Haag. Respektera folkviljan och låt serberna rösta bort dem i nästa val.
Demokrati innefattar friheten att göra dåliga val.
Men, hör jag någon säga, Hitler kom 1933 i Tyskland till makten genom fria val. Men felet var inte att Hitlers nationalsocialister blev ett så stort parti att det kunde ta makten. Felet var att Hitler gjorde sig till diktator och sedan aldrig ställde makten på spel. Det blev inga nya val. Det behövdes en Churchill för att lyfta bort honom.
Facit är enkelt. Demokratiskt valda regeringar får inte störtas i utomparlamentariska manövrer. Kanske ska möjligheten finnas, som i Kalifornien och Venezuela, att i folkomröstning plocka bort en misshaglig styresman vars legitimitet ebbat ut.
För diktaturer är valet svårare. En del, Kina till exempel, är för stora att rå på, andra, som Nordkorea, för nyckfulla och farliga.
Men för några skulle det kännas bra om de som Irak finge en ny chans. Zimbabwe bleve bättre utan Mugabe, Burma borde bli kvitt sin generalsjunta, Vitryssland borde få chansen att bli som sina rumsrena grannar.
När vi demonstrerar bör det vara FÖR att alla folk och nationer ska få leva i frihet, inte MOT.