2004 - lika overkligt som att landa på Mars
2004 brukade vara ett sånt där science fiction-år som man nämnde när man verkligen ville beskriva en avlägsen framtid. Nu är vi där. Fan vet hur det gick till. Det känns lika overkligt som att landa på Mars.
Samtidigt som jag kämpar aningen patetiskt för att hänga med i presens, kan jag älska att frottera mig i svunnen tid. Denna julledighet har det varit särskilt tvära kast mellan nytt och gammalt.
Det mest absurda var återupprättelsen av sällskapsspelet "Nya bondespelet" som ungarna helt otippat fiskat fram ur nån garderob i mellandagarna. Det är vansinnigt gammalmodigt och totalt actionbefriat. Man slår med tärning, köper grödor, får missväxt och tvingas sälja sitt hemman. Där sitter dom i timtal, trollbundna av sina fiktiva liv som svenska bönder.
Själv står jag och stryker tvätt och lyssnar på radion. Det är samma radio som jag fick av min mamma då jag flyttade hemifrån 1974, en transistor vid namn National Panasonic. Den fyller 30 år i dagarna. Den leve. Jag har aldrig reflekterat över den förrän en trendkänslig kompis nästan gick i spinn och fick den där lystna glimten i ögat. "Wow, vilken kultradio!" sa han.
Jag står alltså och stryker. Redan det känns som en anakronism, för det är väl inte så vanligt nu för tiden? Jag sprutar vatten ur en liten flaska och sedan stryker jag på hög värme. Det blir slätt och fint. Jag kan stryka. Det känns ibland som en udda merit, ungefär som att svänga sig med latin. För att göra bilden än mer analog: på radion råder 50-tal. Det är P1 som har godheten att återutsända underhållningsprogrammet "20 frågor", där Astrid Lindgren, Stig Järrel och Kjell Stensson försöker lösa en ordgåta med hjälp av ledtrådar från en programledare med tidstypiskt övertydlig röst.
Programmet är trevligt. Ingen skriker könsord och man hör inga jinglar.
Skjorta efter skjorta avverkas utan ansträngning. Det går som en dans. Jag dras in i den glada stämningen, på samma sätt som jag drogs rakt in i de bilder som utgör Robert Garellicks "Bilden av Göteborg", en över 300 sidor tjock praktvolym med Göteborgsmiljöer 1910-70. Den var något av årets julklapp i stan, åtminstone bland dem som är gamla nog att själva minnas. Bilderna från 50-tal och 60-tal är de som slår mig hårdast. De riktigt osar av framtidsoptimism. Här finns bensinmackar att dö för, och gatumiljöer som svider i hjärtat när man inser hur brutalt de jämnades med marken av bindgalna politiker.
Min dotter sitter nyfiket med och bläddrar. "Nähä, såg det ut så där? Vad häftigt!" Sedan hoppar vi ett halvsekel fram i tiden och spelar SSX 3, ett asmaxat PS2-spel där man åker snowboard i hisnande backar, så verklighetstroget att man får svindel och glömmer att göra poänggivande framlängesvolter.
I USA har man skapat begreppet "young digirati" som en beteckning på den nya digitala aristokratin. Välbärgade människor som är så digitala att dom nästan har pixlar i ögonen. Själv står jag kvar med ett ben i 50-talet och stryker tvätt. Det känns helt okej.