Zlatans film - en fullträff rakt i målet
Zlatan gör succé med sin reklamfilm för Volvo., men det åskådaren minns efteråt är Zlatan själv och en hyllning till de mer exotiska delarna av Sverige.
Då han byter ut det sista ordet i nationalsången och på sin Rosengårdssvenska pratsjunger "Ja, jag vill leva jag vill dö i Sverige", då går det en rysning genom miljoner lyssnare. Nationalsången framförs inte som en sång utan som en besvärjelse.
Man måste inte se ut som Kalle på kaviartuben för att vara typisk svensk. Hundratusentals unga svenskar är som Zlatan, födda i Sverige med föräldrar från andra länder. De har svårt att identifiera sig med barnen i Bullerbyn men de älskar Zlatan.
Jag vet hur en skolklass i en förort i norra Stockholm, där över hälften har en bakgrund liknande Zlatan, reagerade då de fick se reklamfilmen. De steg upp, lade handen på hjärtat, som de sett i amerikanska filmer och så sjöng de med, var och en med sitt personliga uttal men med glöd och känsla. Resten av dagen härmade de Zlatans Rosengårdsskånska och sa: ”Ja, ja vill leva jag vill dööö i Sverige.”
På två minuter gjorde Zlatan mer än vad årtionden av integrationskommittéer försökt göra. Han förankrade dessa unga med utländsk bakgrund i Sverige, in det svenska. De kände att om Zlatan kan, då kan vi också. Hans suggestiva pratsjungande av nationalsången blev som en fullträff rakt i mål, i den inkluderande nationalismens mål.
Filmen har fått den vanliga gruppen av anarkoliberaler att gå i taket, eller snarare ut i cyberspace, som är deras gränslösa fosterland. Vad är det för fel att älska Sverige, även om man gör det på bruten svenska? Zlatan ser ut att kunna försvara både sig själv, sin familj och landet han älskar. Borde det inte vara idealet för alla?
Den franske filosofen Alexis de Tocqueville skrev för två hundra år sedan att ”ett samhälle existerar enbart när ett stort antal människor betraktar ett stort antal saker med samma ögon, när de delar uppfattningar i många frågor och när samma händelse väcker samma associationer och ger upphov till liknande tankar hos dem.”
Rasisterna i Sverige säger att de utlandsfödda inte kan bli svenskar medan de som flaggar för ett mångkulturellt Sverige blockerar svenskheten för de nyanlända, de ska helst stanna kvar i sina etniska bunkrar, uppmuntrade med statligt stöd, hemspråksundervisning och allehanda föreningsbidrag.
Bägge har fel. Filmen visar också hur otroligt snabbt Sverige har förändrats.
Då texten till ”Du gamla du fria” började spridas för över hundrafemtio år sedan var det som en protest mot stora sociala och politiska omvälvningar som skakade landet; industrialismens genombrott, flykten från landet till städerna. Massemigration till Amerika.
Allt detta sände en våg av nationalism genom Sverige. Den syntes i konsten och hördes i dikter och sånger. Hembygdsföreningar grundades, Nordiska museet och Skansen öppnades, kyrkor och slott restaurerades.
Den blågula flaggan blev symbol för hela landet och dök upp på skolor och institutioner. Traditionen, historien och naturen var höga värden att slå vakt om. Så var det fram till 1960-talet, då samhället förändrades igen, radikalt.
Zlatan är i dag den överlägset mest kände svensken i världen. Han är född i Sverige, svensk medborgare och är stolt över det. Han är symbolen för det nya Sverige, så som Sverige ser ut i dag.
Därför var det genialiskt att låta honom hylla Sverige i filmen och avsluta med nationalsången med den lilla men effektfulla ändringen av sista ordet. Den korta filmsnutten fungerar som en påminnelse för alla som bor i detta land: Att vara svensk har inte med utseende att göra, utan är känslan av tillhörighet.
Zlatans film bjuder in de utanförstående. Kan jag så kan du.