Detta var Danmarks kväll

KÖPENHAMN. Synen var så mäktig.
Alla dessa människor, 30 000 påstod nyhetsrapporterna, förälskade tonåringar, barnfamiljer, pensionärer med käpp, tätt tillsammans, tysta, med tända facklor.
Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt talade väl om solidaritet och motstånd, men detta var inte hennes kväll. 

Detta var Köpenhamns invånares kväll. Detta var kvällen då invånarna även i Odense, Aalborg och Aarhus gick ut i den bistra vinterkvällen och slöt upp i manifestationer mot terrorism och rasism.

Detta var Danmarks kväll.

Det sades att 10 000 personer skulle komma till kvällens manifestation vid kulturhuset Krudttønden på Østerbro, där det första terrorattentatet skedde i lördags eftermiddag.

Så mycket folk att arrangörerna, samtliga partier i Köpenhamns kommunfullmäktige, valde att flytta demonstrationen till Gunnar Nu Hansens Plads.

Anmälningarna fortsatte att strömma in till eventets Facebook-sida. 15 000, 20 000, 25 000...

Tidigare denna råkalla och blåsiga dag vajade Dannebrog på halv stång på myndigheternas tak i huvudstaden och folk strömmade till synagogan i Krystalgade och tände ljus och lade blommor.

Människor var lågmälda, det var som om till och med bilarna lät tystare.

Jag upplevde samma slags värdiga och fåordiga beslutsamhet i Oslo efter Breivik. Jag har upplevt det i min egen stad, Stockholm, efter morden på Olof Palme och Anna Lindh.

Redan en timme innan manifestationen inleddes var det stora torget packat med folk. Gator spärrades av, kravallstaket sattes upp, polisbilar åkte upp och ner för tömda gator, storvuxna män med öronsnäckor och vaksamma blickar, helikoptrar hovrade i luften.

Trine Faurbye, en medelålders bankir, brände sig lite på sin fackla. "Danmark", sade hon, "kommer inte att förändras av terrordåden. Vi kommer även i fortsättningen att se varandra i ögonen. Det kanske låter naivt, men det är så vi danskar är".

Den danske författaren Carsten Jensen skriver i Dagens Nyheter om ett land som har självradikaliserats och styrt mot konfrontation, som de senaste tolv åren har deltagit i de fyra krigen mot Irak, Afghanistan, Libyen och nu mot islamiska staten, ett land med den största främlingsfientliga parlamentariska representationen i Europa, ett land där politikernas hjärtan har frusit till is.

Det skulle inte falla mig in att invända, Jensen kan de danska förhållandena betydligt bättre än vad jag gör, men i kväll bultade danska politiska hjärtan.

– Danmark samlar sig över politiska och religiösa gränser, vi visar motstånd mot våld och hat. Judar, muslimer och kristna står skuldra mot skuldra, ropade Helle Thorning-Schmidt.

Statsministerns ord ekade och fördes vidare i högtalare som hade placerats ut i folkhavet och publiken applåderade.

Stefan Löfven, som bjudit med sig Ingrid Lomfors, generalsekreterare för judiska centralrådet, Elvir Gigovic, ordförande för Sveriges muslimska råd och Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd, lyssnade intresserat inne i vip-området.

Även andra talade.

Det judiska samfundets ledare Dan Rosenberg Asmussen, eftersom en jude än en gång har mördats.

Frankrikes ambassadör François Zimeray, då attentaten i Paris och Köpenhamn är så uppenbart lika: i båda fallen en attack mot yttrandefriheten som följs av antisemitiska mord.

Polisförbundets ordförande Claus Oxfeldt, då fem poliser skadades i skottlossningarna.

Och på andra sidan sundet ställs än en gång den svenska journalistikens mest enfaldiga fråga, lika användbar efter terrordåd i Danmark som efter skolmassakers i Finland: skulle det kunna hända även här?

Som om vi inte har upplevt de två ministermorden, självmordsbombaren på Drottninggatan, två lasermän, Malexander, västtyska ambassaden.

Sverige är inte och har aldrig varit förskonat från terrorism och fruktansvärda brott. Naturligtvis så hade attentaten i Köpenhamn kunnat ske här.

Nej, terrorismen dog inte med Omar Abdel Hamid El-Hussein på en gata i Nørrebro. Nya attentat kommer att ske. Det finns andra vilsna unga män. Våldsbejakande extremister av olika slag.

Det innebär inte att kvällens manifestation saknade betydelse. Tvärtom. Danmark behövde samla sig för att läka och kunna gå vidare.

Och 30 000 människor behövde denna timme för att stilla gråta över detta vedervärdiga vålds senaste offer, Finn Nørgaard och Dan Uzan.