Apparna är osynliga koppel som styr mig dit de vill
Genom appar lever jag mitt liv.
Hur gick det till? Vet inte. Plötsligt var de där som möjlighet men främst som krav och hinder, ett hinder som företag och myndigheter tvingar mig att övervinna: annars kan jag inte leva i det moderna samhället.
Vem bestämde att det skulle bli så här?
Ladda ner en app, annars kan du inte fylla på el till bilen. Ladda ner en app, annars kan du inte kommunicera med banken. Ladda ner en app, annars kan du inte parkera. Ladda ner en app, annars kan du svårligen flyga.
Uppge din mejladress annars finns du inte.
Uppge ditt Bank-id annars kan du inte fungera som medborgare.
Apparna har gjort livet enklare och rikare. Jag prenumererar på New York Times för 150 kronor i månaden. Fantastiskt billigt. Förr var det naturligtvis omöjligt att läsa dagens nummer om man inte befann sig i USA. Nu läser jag den tidningen även om jag är i Stockholm eller Kiruna. Och jag läser Guardian även om jag inte befinner mig i London, och Spiegel utan att vara i Berlin.
Behöver jag kolla en horribel partiledardebatt i efterhand är det bara att gå in på Svt Play.
Frihet.
Och ändå känner jag mig som en fånge.
Livet är uppknutet av månatliga betalningar. En hundring dit, en hundring dit – abonnera, skriv upp dig för en månad, ett år.
Appens syfte är att binda mig. Påtvingad kundtrohet kan man säga.
Ville jag hit? Ville du?
Ibland funderar jag på hur en ung människa med konstnärsdrömmar skulle överleva i Stockholm. Det finns inga frizoner kvar. Inga rivningslägenheter. Inga billiga kvartar. Visa upp att du har en fet månadslön och fast tjänst annars får du inte låna pengar och får du inte låna pengar har du inget i huvudstaden att göra.
Du får dra till någon utflyttningsort i Norrland eller Värmland om du vill skriva poesi eller måla tavlor.
Där kan du hoppas på friheten.
Men apparna slipper du aldrig. De följer dig vart du än tar vägen, du kan inte fly.
Jag räknar mina i telefonen. 164. Jag frågar kollegerna runtom. 116. 185. 120.
En del är väsentligt, annat nonsens. Allt är övervakning. De vet allt om oss. De multinationella jättarna. Ivriga startupföretag. Myndigheter. Jag talar med ett IT-snille på ett storföretag som skrattar åt min naivitet. De vet allt. De kan förutse mitt nästa klick. De känner mig bättre än jag känner mig själv.
Han berättar: Din telefon har ett gyro så känsligt att det registrerar vibrationerna runt dig. Den kan lagra alla data kring dig. När du håller den kan den mäta din puls. Pulsen är unik för varje människa. Allt runt oss är data. Du är data. Vi kan registrera hur du mår och när du börjar må sämre. Vi kan styra dig i den riktning vi vill.
Telefonen ligger bredvid mig på bordet. Den lurar som ett rovdjur.
En gång i tiden lämnade en ung människa den trånga småstaden för att söka friheten. Hen kom till storstadens anonymitet. Där fanns möjligheterna. Människan lämnade det trånga, förtryckande och blev fri, ett oskrivet blad.
Nu är vi alla vandrande kartotek, vi är vandrande kartläggningar av våra egna liv. I det kommunistiska Kina har alla sin personliga dossier där försyndelser och ur regimens synvinkel goda gärningar finns nedtecknade.
Nu bär vi alla vår personliga dossier i fickan.
En kedja så lätt att den inte märks definierar mig, håller mig fången, drar mig omärkligt i en riktning någon annan har bestämt.
Ännu kan jag köpa mjölk utan app. Det är en tidsfråga innan den möjligheten är borta.
Kanske behöver jag inte tänka på att köpa mjölken. Den artificiella intelligensens stormamma vet vad jag behöver, och när. Hon beställer och varorna levereras hem med ett underbetalt bud från Pakistan.