Tydligen dags för kjol som går till knät

Ida Söderberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2024-02-27

helskärm

CHATTA OM DIN ÅLDERSNOJA LÄNGST NER I ARTIKELN!

Jag fyller 40 i sommar.

Det är den fulaste sifferkombinationen. 

Diskbänkrealism i en ålder. Det signalerar liksom: Vattenläckor, utvecklingssamtal, falukorv, kladdiga makaroner under strumporna.

Dessutom är du varken ung (och lovande) eller gammal (och vis).

Du är i mitten av allt. Eventuella barn lotsas ut i den här vedervärdiga verkligheten, du är mitt i vabb, mitt i ”ska vi flytta till hus”-tankar, plötsligt pratar du om ”vattenburen värme” och samtidigt tar känslan ”this is it” över. Du borde träffa dina föräldrar oftare, och de får aldrig sluta finnas, fast alla blir äldre. Det är egentligen det enda du äntligen fattat. Du är i mitten av allt och känner: Det blev inte mer.

Jag googlar och inser att det tydligen ska ha skett en smärre personlighetsförändring lagom till den nya åldern.

Vid 40 har du som kvinna omfamnat rynkorna, det gråa håret, blivit vän med din kropp, och börjat säga nej. 

Dessutom ska du som passerat 40 börja använda kjol som går till knät, enligt en artikel publicerad 2021 på en svensk välrenommerad sajt. Du får dessutom inte använda polyester då det ser så billigt ut, enligt samma källa. 

Att bli 40 kräver alltså inte bara en ny stil, utan du ska även vara fullvuxen – fast du ju alldeles nyss var en tonåring som ville vara liten.

Inuti är jag kanske 36. Och jag tror det är min ålder, där stannar jag. DN har för övrigt skrivit om fenomenet.

Det är inte stagnation, utan mer: Varför skulle jag känna mig äldre än när jag slutade bli bättre? 

Jag är snart 40 och jag hatar att huden runt halsen släpper. Den följer inte längre min mimik, mitt rörelsemönster. Det är vad det är och hur mycket jag än smörjer in mig är tyngdkraften starkare.

Att varje dag är en bit närmare döden gör mig inte handlingskraftig, utan faktiskt ganska rädd. 

Särskilt för att jag så många gånger fantiserat om att dö. Hur tar man tillbaka alla de där tankarna som aldrig varit allvarliga, utan mer trotsiga, som ett barns utfall mot en förälder? Jag undviker nycklar på bordet, och har en liten ritual precis innan jag somnar som innefattar att ”ta i trä” som aldrig får ruckas. Ger det mig trettio somrar till?

Att fylla 40 är väl egentligen ingenting, men det förväntas att man ska vara mogen (längre kjol!), grundad (du vågar säga nej!) och sval (ta för dig, bli chef, strunta i vems tår du trampar på!).

Det får mig att bli nästan tvångsmässigt obstinat: I vår är det jag som går i muskort.