Vi måste frälsa oss själva från ondskan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och i dessa juletider vill jag gärna passa på att ge er en alternativ julsaga. Här har ni därför sagan om den grönländska myten Kaassassuk. Kaassassuk som står staty utanför den regionala regeringsbyggnaden i den grönländska huvudstaden Nuuk som en evig påminnelse om ett ensamt och olyckligt barn som till skillnad från Jesus inte klarar av att frälsa någon.

För så här var det. En man och en kvinna får en son som de döper till Kaassassuk. Det är ett efterlängtat och älskat barn men föräldrarna dör tidigt och sonen lämnas ensam kvar. Föräldralös och utsatt blir Kaas­sassuk barnet som ingen vill ha, och ganska snart slutar han att växa. Det enda som växer på Kaassassuk är näsborrarna som bara blir större och större (eftersom de vuxna i byn tävlar om att lyfta honom i dem).

På nätterna får han sova med hundarna, hans avföring är så enorm att alla som kommer i hans väg äcklas och tar avstånd. Så fort han får en ny tand drar de vuxna ut den så att han inte kan äta, och när en snäll gubbe förbarmar sig över honom och ger honom några leksaker i present förstör de andra barnen genast leksakerna för honom.

Kaassassuk är ingen vacker saga och sagan om Kaassassuk har inget vackert slut. Det är en grönländsk ”Dogville”-historia, med en tandlös liten figur som bajsar ångest i huvudrollen, i stället för en skönlockig Nicole Kidman. Inget för ungarna att bygga upp julkrubbor kring – inte något att brista ut i stämsång över i kyrkan eller utanför folks ytterdörrar heller. När Kaassassuk till slut lyckas ta sig upp till ett berg för att få hjälp av Kraftens ande som skall ge honom övernaturliga krafter som skall hjälpa honom att imponera på byborna har det redan blivit för sent. Kaassassuk blir visserligen stark, och Kaassassuk blir hjälte i hela byn, men han är bitter och hans inre är svart, och han klarar därför inte av att hantera sin nya styrka utan dödar byborna som kommer i hans väg.

Sensmoralen? Det är farligt för ett sam­hälle att behandla någon så som det lilla samhället behandlade Kaas­sassuk. Den som illa far, han illa gör. Det är sådana julsagor som jag kan tro på.

Jag tror att Jesus var en god humanist som knatade omkring på den här jorden ett tag och agiterade om alla människors lika värde. Jag tror att Jesus spikades upp på ett kors och jag tror att han dog för att det finns ondska här i världen. En ondska som Jesus inte kommer att kunna frälsa oss ifrån, utan en ondska som vi måste frälsa oss ifrån på alldeles egen hand.

Lås in en pojke under en trappa och det är troligare att han kommer ut som en sprutnarkoman eller barnamördare än att han kommer ut som Harry Potter med en magisk uggla på axeln som vill trolla alla glada. Spärra in en unge på vinden med ett gäng möss, och det är troligare att hon kommer att skära sig själv i armarna och slå sina barn än att hon kommer ut som en Ebba von Sydow-typ som vill frälsa sina fula styvsystrar med det senaste modet. Spika upp en fattig snickarson på ett kors, men räkna inte med att hans anhöriga en dag kommer att försöka ta med sig betydligt fler in i döden.

God jul, men vi skall nog inte förlita oss alltför mycket på sagor som alltid handlar om uppspöade ungar som kommer ut på andra sidan som Kulla Gulla-mönstermedborgare. Eller på att Gud skulle ha skickat oss sin enda son så att han kan dö för våra synder som en liten julbonus från ”han som skapade världen” så att vi sedan kan fira det med en plasma-tv eller ett presentkort på Åhléns (eller en spa-weekend för dem som redan har allt).

Nynazister, självmordspiloter, terrorister, eller före detta mobbningsoffer som återvänder till sin tyska skola för att meja ner så många som det går.

Sjung om Jesus, bygg en krubba, men glöm inte sagan om Kaassassuk.

Lena Sundström