Därför kom Morrissey till Göteborg
Hela veckan sprang vi upprymt runt i radiohuset på Hisingen och pratade om Morrisseys plötsliga Göteborgsvisit.
Varför den forne Smiths-sångaren valt att signera sin nyutkomna självbiografi i Nordstan, centrumgallerian känd för institutioner som pub Murveln och emotrappan, kunde ingen begripa.
Snart florerade rykten.
Roligast var snacket om att Morrissey hade setts på den klassiska 1970-talsrestaurangen Räkan. Att Moz skulle ha suttit där och lotsat runt radiostyrda räktrålare i bassängen mellan borden föll dock på sin egen orimlighet.
”Fish are not food” som han skriver i nya ”Autobiography”.
Att han trots detta västkustföraktande statement älskar Sveriges framsida råder det dock inga tvivel om.
”Jag förstår hur påven måste känna sig i sin lilla tjusiga shopping-bil” skriver Morrissey om när han en decemberkväll 1997 kör genom Göteborg på väg mot Lisebergshallen.
Nu hittar jag visserligen ingen tillförlitlig statistik på att det här är världens mest Mozdyrkande stad (en bekant hävdade dock att 37 procent av hennes Götet-ligg haft ett intatuerat Morrissey-citat). Men det är ingen slump att Peter Birros nya retrodrama ”Viva hate” ska handla om hans 1990-talsfans eller att Håkan Hellström snott Smiths-rader som om de omfattades av pop-allemansrätt.
Framför allt är det givet att Morrissey trivs här, i gubbparadiset.
Ja, jag vet att g-ordet är uttjatat, men finns det någon plats där det används med stolthet så är det ju i Göteborg.
En stad där hamnarbetarna fortfarande är hjältar, där torskar än i dag shoppar öppet vid Rosenlund som om det vore 1972, där makten odlar en djupt patriarkal Göteborgsanda och kvinnliga kommunpolitiker utmålas som häxor när de vill införa trängselskatt.
Jag har efter snart ett år som halvtidsgöteborgare här träffat några av de trevligaste människorna jag vet.
Men också blivit jäkligt trött på gubbig nostalgi.
För det är ju samma reaktionära nostalgi som en gång fick Morrissey att prata om hur ”den brittiska identiteten försvinner” på grund av massinvandringen. Tidningen NME bad här om året om ursäkt för att Morrissey kan ha framstått som rasist.
Men Morrissey bad inte om ursäkt.
Klart han är gud i Feskekörka.