Den moraliska domen blev groteskt hård
1 500 kronor i böter.
Ola Lindholm hade fått samma straff om han kört i 80 på en 70-väg.
Att denne kändis skulle dömas är ingen högoddsare. Lindholm hade restämnen av kokain i urinen. Han har hela tiden hävdat att han inte medvetet knarkat, men la aldrig fram någon vettig förklaring till hur han fått i sig det.
Det finns inte en domstol som skulle köpa Lindholms egendomliga prat om att han för att skydda sitt privatliv inte tänkte säga något.
Jag menar, om han med trovärdighet och någon form av bevisning berättat hur det gick till så hade han blivit friad och fått upprättelse och hela saken hade varit ur världen.
Det är inte svårt att hålla med tingsrätten:
”Ola Lindholms invändning är allmänt hållen och saknar helt konkreta detaljer. Det finns helt enkelt inget underlag för att värdera Ola Lindholms invändning om bristande uppsåt. Invändningen saknar därför trovärdighet och kan lämnas utan avseende”.
Det är ingen idé att överklaga detta. 30 dagsböter följer etablerad praxis för ringa narkotikabrott. Och det var länge sedan våra hovrätter slutade bry sig om struntmål av detta slag.
För ett struntmål är just vad det är.
Det är, inte minst med tanke på den stora uppmärksamhet det här målet skapat, lätt att glömma att samhället inte ser särskilt hårt på att någon har lite knark i kroppen.
Lindholm hade fått samma straff om han glömt att sätta på sig bilbältet. Och om han nu skulle vilja söka jobb på förskola så måste han skicka ett utdrag ur brottsregistret till arbetsgivaren.
Men dagiset kommer inte se något om denna dom. Det som syns är mord och andra grova våldsbrott samt sexualbrott.
Sett i ljuset av allt detta blir bestraffningen av Lindholm – han har tvingats sluta som chefredaktör på Kamratposten, blivit av med jobbet som barnprogramledare på SVT och sparkats ut ur Bris styrelse – närmast grotesk.
Vi lever i en outhärdligt moraliskt dömande tid. En tid där kändisar tvingas göra en pudel så fort de gått mot röd gubbe, om de nu inte råkar heta Plura eller Patrik Sjöberg.
Men det går inte att ge den offentliga moralen hela skulden. Jag tror att Ola Lindholm hade klarat sina jobb om han hade sagt som det var.
För formuleringen ”saknar trovärdighet” betyder, översatt från juristsvenska, att domstolen konstaterar att han ljuger.