Sovjet fällde sina bomber – över Söder
För nästan exakt 70 år sedan, strax efter halv nio på kvällen den 22 februari 1944, hördes flygplansmuller över Södermalm i Stockholm.
Plötsligt skakades Eriksdalsområdet på Söder av kraftiga explosioner. Eriksdalsteaterns scen försvann och vid utomhusbadet och de gamla bassängerna vid det nedlagda vattenverket såg man tydliga skador. Fönsterrutor var krossade i bostadshusen i närheten. Som genom ett under skadades ingen människa. En minbomb och tre mindre bomber hade fällts över området.
Samtidigt kom ett okänt flygplan in över Strängnäs och fällde en bomb utanför P3:s regementsområde, två värnpliktiga soldater skadades av splitter.
Vad var det som hade hänt?
Svaret är att det var tre sovjetiska bombplan som flög in över Sverige och fällde sina bomber.
I dag vet man, inte minst tack vare Sven-Åke Björks ihärdiga forskningar, att bombardemanget var en kristallklar varning från Moskva: Frige omedelbart den sovjetiske medborgaren Vassilij Sidorenko, som 1942 hade dömts till tolv års fängelse för spioneri. Annars kunde regeringen nog vänta sig fler bomber.
Sidorenko var bara tjugofem år gammal då han blev chef för den sovjetiska turistbyrån Intourist i Stockholm. Han saknade diplomatisk immunitet och kunde därför ställas inför rätta, ertappad på bar gärning med olaga underrättelsetjänst. Sven-Åke Björks forskningar visar att Sidorenko med största sannolikhet stod under den fruktade polischefen Berijas personliga beskydd. Lavrentij Pavlovitj Berija var chef för säkerhetstjänsten NKDV, som organiserade Stalins fångläger och massavrättningar.
Att den unge Sidorenko hade högsta beskydd är uppenbart. Annars hade aldrig Sovjets utrikesminister Molotov vid minst tre tillfällen personligen uppmanat Sveriges ambassadör i Moskva, Vilhelm Assarsson att omedelbart frige den unge Sideorenko, som ryssarna påstod torterades på Långholmen och matades med grismat. Då den svenska regeringen gång på gång vägrade ge vika för de sovjetiska kraven utvisades Sveriges ambassadör Vilhelm Assarsson och hans militärattaché från Moskva i december 1943. Den svenska regeringen började då i tysthet förbereda Sidorenkos frigivning.
En nådeansökan lämnades in till Högsta Domstolen - som avslog den 14 januari 1944. Björks forskningar visat att regeringen då redan hade skrivit ut benådningen, den var planerad för mars månad. Den svenska politiska och juridiska myndigheterna gick alltså i otakt. Nu tröttnade Moskva. Den 22 februari föll bomberna över Södermalm.
Tre dagar senare benådades Sidorenko. Han och hans unga hustru flögs snabbt och diskret ut ur landet.
Allmänheten fick givetvis ingenting veta om bakgrunden och de diplomatiska påtryckningarna i Moskva. Den nya Sovjetanpassade politiken hade inletts med svidande exempel som att svenska regeringen gärna sände över baltiska flyktingar och inte höjde rösten om den tillfångatagne Raoul Wallenberg, förrän allt redan var för rep och i dag vet man att explosionerna den 22 februari 1944 blev signalen för ändrad svensk utrikespolitik.
I stället för att fogligt böja oss för tyska krav, som vi gjorde under större delen av kriget, började vi nu böja oss för Sovjetiska krav. Vid den tidpunkten var Hitler svårt trängd, de allierade drog segrande fram och den nya supermakten var Sovjet.
Fast den officiella svenska förklaringen 1944 och ännu i denna dag är att de sovjetiska planen hade gjort en felnavigering. Allt var ett misstag, heter det. Någon felnavigering kan det inte ha varit, för det visar sig att just den kvällen, den 22 februari 1944 var det vackert väder och sikten cirka 50 kilometer.
Dessutom måste det vackert upplysta Stockholm ha sett ut som ett gigantisk nöjesfält jämfört med det mörklagda Åbo, som påstods ha varit målet. Det är för övrigt osannolikt att tre flygplan ”felnavigerar” i grupp över en timme i vackert väder.