Nej, Fredrik Ljungberg var ingen superhjälte

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-20

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag börjar få allt svårare för överord. Kanske är det ett ålderstecken eller i varje fall en följd av att jag är präglad av de mediala förhållanden som rådde under 1950–80-talen, då det offentliga överutbudet på ord och bild inte var så stort som i dag. Då konkurrensen inte tvingade medierna att blåsa upp sina rubriker till oigenkännlighet med ovidkommande attribut gick det inte inflation i stora ord.

Sportjournalistiken är kanske mest angripen av denna överdrifternas farsot.

För några veckor sedan när Fredrik Ljungberg återvände till fotbollsplanen i sitt Arsenal efter en längre tids skada rubricerades hans återkomst i flera medier som en knallsuccé och han blev inte bara hjälte utan superhjälte.

Jo, Ljungberg gjorde ett viktigt mål i trängt läge men i övrigt var han minst sagt ringrostig i sin nypremiär i Arsenal och någon succé var det inte tal om.

Henrik Larsson gjorde ett vackert mål i sin sista match för Manchester United och beskrevs också som hjälte i alla tonarter i svenska medier. Henke spelade hyfsat i detta sitt sista framträdande på Old Trafford, men om någon var hjälte i laget den dagen så var det Cristiano Ronaldo, som gjorde hela förarbetet till målet ensam samt serverade Henke bollen i den lucka han sprang i.

Tyvärr är det dock inte bara sportjournalisterna som har råkat ut för elefantsjuka i ordförrådet. Politikerna ligger inte långt efter i varje fall när de ska kommentera sina egna framgångar och motståndarnas motgångar.

I höstas betraktade Alliansens representanter både sin egen seger och Göran Perssons nederlag som historiska. Och i Finland i går drabbades samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen av verbal feber när han skulle kommentera sitt partis framgång som uppgick till +3,7 procentenheter, från 18,6 till 22,3 procent.

”Jordskredsseger”, sade Katainen att han hade kammat hem. Och självklart kom ordet historisk över partiordförandes läppar och därtill var samlingspartiet nu självskrivet i regeringen. Om inte – då hemfaller de två andra stora partierna till ”våld” mot de finska moderaterna.

Katainen gick utan tvekan framåt rejält men någon jordskredsseger är det inte fråga om när man ökar sitt röstunderlag med en knapp sjättedel och man dessutom inte når ända fram och blir största parti.

Lägg därtill att under två procentenheter skiljer ettan, centerpartiet, tvåan moderaterna och trean socialdemokraterna åt. Det bekräftar inte riktigt Katainens bild av samlingspartiet som en lavin i rullning, sopande undan allt motstånd i sin väg.

Om någon skulle ha rätt att tala om jordskred så är det i själva verket sannfinländarnas Timo Soini som mer än fördubblade sitt understöd och ökade från 1,8 procentenheter till 4,1. Soini håller sig förvisso med ett mustigt språk men det är mera retoriskt påhittigt än storvulet.

Naturligtvis lyckades även statsminister Matti Vanhanen få till någon alldeles extraordinär prestation när han kommenterade sitt partis tämligen oväntade tillbakagång i väljaropinionen.

Inte sedan 1960-talets början hade centerpartiet lyckats försvara sin ställning som största parti och samtidigt huvudregeringsparti på det sätt som nu skedde. Det var nog historiskt det också om man fick tro Vanhanen.

I finska valet gick det som det brukar gå i europeiska val nuförtiden: regeringspartierna får stryk, oppositionspartierna vinner. Därtill drar en speciell borgerlig vind över vår världsdel just nu.

Det är de yngre medelålders väljarna som är mest röstaktiva. De är välbeställda, individualistiska och irriterade på höga skatter men inte renons på socialt samvete och på samhällsansvar. De ställer sig bakom de nya ungdomliga moderaterna – som faktiskt inte är samma gamla höger som förut.

Det bör Mona Sahlin besinna.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln