Sju år till – sen ska det vara jämställt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I dag är det långfredag. Det är ungefär ettusenniohundrasjuttiofyra år sedan Jesus led korsdöden. Och visst fick han lida, det måste verkligen ha gjort ordentligt ont med spikar i nävarna och törne mot ögonlocken. Mycket kan bli sagt om Jesus lidande, men hemma med magsjuka barn var han aldrig. Och vet man då någonting alls om vad lidande vill säga? Jag tycker inte det. För det är ju bara med en välsignad tur som man reser sig uppstånden ur wc-stolen på påskdagen.

Det är söndag klockan 10:30. Joachim ska åka till Växjö för att möta Öster, kanske med ett bänkperspektiv. För så är det. Om man är magsjuk, förkyld och sedan magsjuk igen, då får man inte vara med. Då får man sitta på en skavig bänk och förfrysa riksosten. Och det är mitt fel. Joachim blir aldrig såld till Italien eftersom jag vägrar ta allt kräk själv. Han får ligga mun mot mun med mullrande barnatarmar. Balansera flicktrosor med skvalpande vattendiarré. Stå naken i badrumsmörkret med ett febrigt, skakande och nerspytt barn i badkaret.

Spela din fotboll du, men här hemma gäller varannan pöl, må den innehålla surt piss, lös skit eller magsaft med dagens lunch.

Nu står han i hallen i säsongens nya Pumatröja som har krympt i tvätten. Jag vill säga något fint.

”Se till att vara bäst nu, inga insläppta mål”.

”Hej då”.

”Jag vill inte läsa i tidningen i morgon att du inte skötte dig”.

Pang.

Joachim har legat i sjuksäng i tre omgångar den här förvåren. Han har inte kunnat vara med och slåss om sin plats i startelvan. Joachim är lugn. Jag får panik. Tänk om han tvingas åka bänkad på alla A-lagsmatcher och dessutom åka på saggiga B-lagsmatcher i Töntboda, Knäckebrödshult och Geggpölstorp. Sådana säsonger suger så medvetslöst hårt.

Jag vet att folk pratar bakom ryggen på mig. Jag vet att de tycker att Joachim ska få sova på nätterna. Att jag ska ta alla hulksprut och diarrésträngar över laminatparketten själv. Han är en viktig idrottsman och det visste jag när vi skaffade barn.

Men det går inte att vara jämställd när det är dags för träning.

Det är en torsdag klockan 15:10. Jag ligger i soffan i infisen morgonrock och gårdagens armsvett. Kroppen värker, febern närmar sig 39 och jag kan inte öppna ögonen. I buken finns bara uppfrätta tarmar utan näring. Barnen springer omkring och hotar varandra med döden, jag orkar inte ens uppbringa ett litet hatiskt väs.

Joachim har kommit hem från jobbet och lagat lite mat. Nu ropar han från hallen.

”Jag åker till träningen nu, är det okej?”

”Har jag något val?”

”Nej”.

På nätterna är han hemma, då har han inget val. Men träningen missar man inte. Eventuellt om någon har dött och begravningen äger rum på en tisdagsträning och tränaren har vunnit tusen spänn på Triss och månen är halv. Men då gäller det att det är en nära relation. Inget släkt i släkten-trams. Bifalles icke.

Men han kan inte spela fotboll i all evighet. Om han håller på lika länge som Bagarn handlar det om sju år till. Sedan JÄVLAR vilket jämställdshelvete det ska bli på Skördarevägen. Risken är ju bara att jag tvingas bära pelletssäckar. Och jag är inte säker på att en jämställd värld är värd den uppoffringen. Jag har sju år på mig att väga pellets mot feminism.

 Bara en kan vara puke-queen. Läs ”Ett tal till min systers bröllop” för en prisvinnande beskrivning av kräklivet i dess mest ångestfyllda form.

 Fastighetsskatten slopas. Vad härligt med en groovy regering som tar det viktigaste först.

Malin Wollin