Konsten att överleva semester på landet
Sommar med barn är svett, disk, stök och bråk. Och kärlek, när de har somnat och ligger med fladdrande ögonlock i det ljusa sommarmörkret. Om de inte är över tretton för då låter det såhär:
”JA, JAG SKAAA.”
Kampen att hålla fjortonåringen ifrån datorn, tolvåringen ifrån Ipaden, åttaåringen ifrån Playstation och treåringen ifrån den skärm som inget av de äldre syskonen för stunden har paxat.
En liten stund bara, tänker jag. Medan jag diskar, tänker jag. Sedan blir den stunden en halv dag och jag tänker att jag inte borde få ha barn.
Jag skyller allt på värmen, den suger kompetensen ur mig.
Sommarlivet med barn har blivit:
”Jag vill ha mat.”
”Ät något på Netflix.”
”Jag har kissat!”
”Netflix kan torka dig.”
”Jag vill åka till Sixten.”
”Netflix kan skjutsa dig.”
Vi åker ut till landet. Ni vet, den där platsen där man bara ska vara.
Har någon någonsin bara varit? Om jag så vaknade naken i ett vakuum skulle jag nog hitta något att känna mig tvingad till. ”Är det inte lite dammigt i vakuumet, om jag bara hade haft en trasa och en sprejflaska”.
Två av barnen springer ner till bryggan för att hoppa från morfars båt. Mormor låter meddela att det är mat om en kvart. Hon säger det på ett sådant sätt att man förstår att det inte finns någon startsträcka till surheten i den händelse att vi inte dyker upp i tid. Hon är som så många mammor före henne innestående sur i förväg.
Jag springer efter barnen. Drunkna inte innan jag har kommit fram, snälla.
Efter en stund är det snabba badet snabbt slut.
”Nu får ni komma upp.”
”Men vi vill bada mer!”
”Kom upp NU.”
”VI VILL HOPPA EN GÅNG TILL.”
”Hoppa en gång till, sedan går vi och då blir det inget tjafs, för då …”
De springer på hala fotsulor över bryggan och försvinner ner i vattnet. Och kan ni tänka er, när deras våta huvuden dyker upp igen så är avtalet brutet.
”Nu kommer ni UPP.” Iskyla, hat och svavel sprutar från svettiga mammans ögonjack.
”Men!”
”NEJ, det här är mitt sommarlov också och jag tänker inte vara den där mamman som står och tjatar på sina barn att de ska komma upp ur vattnet. Jag vet att det hör till, att det är så att vara mamma, men jag vägrar. Om ni inte kommer upp direkt så går jag ut i vattnet med kläderna på och lyfter upp er i nackhåret, och tro inte att jag skojar. Skoj är mer ”Katt åt batteri, gjorde volt.” ÄR DET UPPFATTAT?”
Ett barn gör rätt i att ta hotet på allvar och kliver upp.
Ett blir kvar i havet med upprorisk uppsyn.
Då drar jag fram esset ur min svettiga armhåla, plockar demonstrativt upp hennes handduk och går upp mot huset.
Ha!
På kvällen blir det lite svalare i huset och kroppens celler börjar återigen samarbeta. Jag plockar tvätt och känner hur jag är fylld av energi.
Och i morgon börjar en ny dag och då börjar allt om igen.
Ungchock 1
”Haha minen på alla gamlingar när de inte fattar vem Daniel Norberg är!” lät jag när våra barns Youtubefavorit gjorde sina parodier live på allsångsscenen.
Ungchock 2
Sedan kom det ut två norska barn som började sjunga varpå alla tjejer i publiken svimmade. Vad hände? tänkte jag och befann mig plötsligt mitt i det där utanförskapshavet.