Krig är inte som på tv – det är mycket, mycket värre
Jag har upplevt fasorna på nära håll många gånger
Då jag ser filmerna från krigets Ukraina påminns jag om hur ohyggligt kriget är för dem som lever mitt i bombardemanget.
Jag har som korrespondent sett och upplevt krigets fasor på nära håll många gånger och jag vill få er att förstå att krig är inte som på tv – det är mycket, mycket värre.
LJUDEN
Mikrofoner och tv-kameror kan inte förmedla den chock och skräckvåg som tunga granater och missiler sänder då de slår ner i marken.
Vibrationerna kommer underifrån, går in i kroppen och kan kännas som en häftig stöt i bröstet.
Samtidigt kommer tryckvågen från explosionen som en het örfil, den kan sticka som heta nålar i ansiktet och mot kroppen, slår lock för öronen.
Tryckvågen kan vara så stark att bomber som fälls kan få fönster att sprängas och dörrar att flyga upp kilometer från nedslagningsplatsen.
STANKEN
Tv-bilderna kan inte förmedla lukten, stanken som ligger över ett bombarderat område.
Det doftar krut som vid ett större fyrverkeri, men lukten blandas upp med lukten från brinnande sopor, hus och bilar, dammet från raserade hus, stanken av ruttnande människo- och djurkroppar.
Den som upplevt den sötaktiga, kväljande stanken, kan framkalla den många år efteråt. Den släpper aldrig.
SÖMNLÖSHETEN
Dagarna då anfallet väntas får man ingen ro, så kommer de plötsliga explosionerna, de häftiga smällarna.
De kommer alltid på natten för att skapa största möjliga skräck och osäkerhet.
Den klena trösten är att även fienden hör alla ljuden och är lika sömnlös. De första fiendesoldaterna som dyker upp är lika trötta och lika skräckslagna som dem de ska angripa. De första soldaterna kan vara nyckfulla och obalanserade, berusade, bedövade av sprit, tabletter eller narkotika.
HYGIENEN
Att inte kunna tvätta sig eller byta till rena kläder under en längre tid är en moraliskt nedbrytande tortyr för de flesta.
Man sitter i sin egen kliande smuts, man känner sin egen stank då man vänder på sig. Bristen på vatten kanske gör att man inte ens kan tvätta ansikte och händer, inte borsta tänderna.
SVÄLT OCH TÖRST
Om bombardemanget pågår flera dagar tar kanske matförråd och dricksvattnet slut. Man ransonerar det lilla man har. Krafterna avtar.
Ett litet dammigt kex kan smaka som en delikat bakelse. Man känner varje molekyl i kexet.
OSÄKERHETEN
Är fienden här, kommer dom nu? Kan vi fly, vart och hur? Vad händer? Vem kan jag lita på?
I den kollektiva faran kommer människors bästa och sämsta sidor fram. Okända hjälper varandra, men eftersom det inte finns någon lag och ordning rör sig fullständigt hänsynslösa brottslingar i området. Der kan vara desertörer, frigivna eller förrymda kriminella som mördar vem de vill och tar vad de vill ha. Ingen kan hejda dem.
Det vi kallar civilisation och humanism är en tunn deodorant, fernissad på människorna. Den rinner snabbt av då det gäller liv och död.
De som lever i en krigszon under bombardemang och beskjutning upplever något eller allt detta på en gång – kanske under en lång tid.
Då är himmelriket att få tillgång till enkla företeelser som en dusch, toalettpapper, ett glas rent vatten, ett par rena underkläder, en natts obruten sömn. De enkla upplevelserna sprider lika stor njutning som två veckor i paradiset.
