Stora brister i skyddet av hotade människor
I gängmordens Sverige finns stora brister i skyddet av hotade personer.
Politiker, om ni mot förmodan får en stund över i auktionen om hårdare tag, läs Riksrevisionens nya rapport.
I en genomsnittlig makthavares värsta mardröm härjar en myndighet som med ett grundlagsskyddat oberoende har ett starkt mandat att granska hur staten sköter sig.
Det är Riksrevisionen, som i morse släppte sin senaste rapport. Den handlar om skyddet av hotade personer och är inte en rolig läsning för någon, allraminst för de drabbade och för ansvariga politiker.
Ta bara kontaktförbudet. Att det verktyget fungerar är framförallt en angelägenhet för kvinnor och barn som utsätts i nära relationer, mer sällan träffar det den organiserade brottsligheten.
”Riksrevisionen bedömer att staten inte har utnyttjat kontaktförbudets potential på ett effektivt sätt för att nå det kriminalpolitiska målet om att minska brottsligheten och öka människors trygghet”.
En närmare titt på vad den byråkratiska formuleringen kan tänkas bygga på ger tröstlöst resultat och kan närmast beskrivas som ett utslag av politisk apati.
Redan 2008 konstaterade en statlig utredning att kontaktförbudets preventiva funktion försvagas markant av att åklagarnas riskbedömningar i stor utsträckning bygger på tidigare brottslighet.
Det betyder att verktyget inte används där det har störst möjlighet att fungera, där förbudspersonen inte tidigare varit frihetsberövad för våldsbrott.
2010 övervägde regeringen att slopa bestämmelsen om att åklagarna särskilt ska titta på den hotfulles cv i riskbedömningen.
Det konstaterades att kriminalitet i bagaget i praktiken blivit en förutsättning för kontaktförbud, vilket inte var lagstiftarens avsikt, men gjorde ändå ingenting åt saken.
Däremot har regeringar av röd och blå kulör petat i andra delar av denna lag för att göra den mer effektiv, men det har inte haft någon nämnvärd betydelse.
Varför inte då? Förklaringen är provocerande i sin enfald.
Regeringen adresserade inte de förarbeten till lagen som uttryckligen stipulerar att kontaktförbud ska utfärdas mycket restriktivt mot ostraffade personer. Vilket bakbinder åklagarna.
Förhoppningsvis blir det bättre. Ännu en utredning är tillsatt. Ett av syftena är att fler kontaktförbud ska utfärdas. Givetvis måste åklagare kunna ta större hänsyn till andra faktorer än vad som är fallet i dag.
Men med tanke på den hittillsvarande anmärkningsvärda politiska uselheten inom området finns inga garantier.
Ytterligare ett elände är Polismyndighetens arbete med brottsoffer och personer i behov av skydd, Bops.
I ett Sverige där gangsters inte drar sig för att mörda varandras mammor eller ger smågrabbar order att skjuta ihjäl någons kusin är det sannerligen inte oväsentligt att denna verksamhet fungerar hyfsat.
Så är det dessvärre inte. Riksrevisionen bedömer att polisen är ineffektiv inom detta område.
En hel del ärenden ramlar in, mycket är sådant som är andra myndigheters ansvar, ändå ska allt registreras, en hel del tid går åt till administration, kärnverksamheten blir lidande.
Dessutom missas fall som polisen borde ta hand om. I vissa fall för att brottskoden vid upptagandet av anmälan inte träffar rätt, i andra fall för att polisen som tar upp anmälan inte är tillräckligt kunnig om hotbilder.
Och till råga på allt har inte Bops tillräckliga resurser för att vidta skyddsåtgärder för alla som behöver dem.
En god nyhet är att Polismyndigheten är medveten om problemen och arbetar med att ta fram en ny modell. Den mindre goda är att stora brister funnits länge utan att ledningen har gjort någonting åt saken.
Riksrevisionen har identifierat ytterligare brister inom olika myndigheter, däribland lämnar hanteringen av personer med skyddade personuppgifter en del övrigt att önska, men jag stannar här.
Riksdagsledamöter och ministrar i nuvarande eller tidigare regeringar saknar anledning att korka upp champagnen över den här rapporten.
Inte heller har de giltiga skäl att rycka på axlarna åt den.
Bristerna är här och där betydande. Det duger inte. Det här behöver bli betydligt bättre.
I grund och botten är detta en fråga om anständighet, hundraprocentig säkerhet för alla är givetvis en omöjlighet, men staten har en skyldighet att hjälpa invånare som utsätts för allvarliga hot.
Men det handlar också om att skydda rättsprocessen. Gangsters ska inte kunna tysta brottsoffer eller vittnen med hot.
Avsevärda förbättringar är viktiga i kampen mot den organiserade brottsligheten.