Till och med Oprah avbokar Zelenskyj
Väst dök upp som en rik pappa som lovar att ta notan, men när baren är tömd har han smitit ut bakvägen
Volodymyr Zelenskyj är arg. Rasande, faktiskt, och inte undra på.
För ett år sedan blev han Time Magazines person of the year. Tretton stående ovationer hade han hunnit få innan de slutade räkna, när han talade inför kongressen i Washington i december.
Han hade inte bara västs militära och finansiella stöd, han var i varje västerlännings huvud och hjärta med. Han flögs med amerikanernas plan, fotades för Vogue av Annie Leibovitz. Ledaren! Räddaren! Den siste försvararen av världen som vi känner den!
Nu är det, förstås, annorlunda. Times senaste reportage beskriver en fly förbannad Zelenskyj som från sin bunker kämpar med militära nederlag och intern korruption. Hans armé är utmattad och åldrad och på hans order om attack får han svaret “med vad?”.
Zelenskyj blev nu nekad att tala på Kapitolium när han besökte USA igen i höstas. Fox News tackar nej och Oprah avbokar – för hjälten anses nu vara en splittrande figur. Det amerikanska folkets stöd har sjunkit, intresset svalnat, ammon är slut.
Volodymyr Zelenskyj känner sig sviken för att han är det. Väst dök upp som en rik pappa som lovar att ta notan, men när baren är tömd har han smitit ut bakvägen. De lovade runt och höll tunt, och nu finns det andra hemskheter att bry sig om och nya hjältar att fylla berättelserna med.
Hur kan det svänga så snabbt?
När Ryssland invaderade för mindre än två år sedan var allt annat än fullständigt stöd till den ukrainska militären ett säkert sätt att kallas putinist eller, som bäst, nyttig idiot. Nyans och neutralitet slutade vara möjliga, förhandling fanns inte, fredsrörelsen skrattades ut. Då var de frivilliga många, alla ville vara med och plocka hem en snabb, ärofylld seger.
För varje dag liknar det nu allt mer ett bortglömt förevigt-krig, vilket få vill få lägga sitt enda liv på att dö i. På vissa håll i Ukraina är bristen på vapen inte det stora problemet, för de har inga som kan avfyra dem.
Svenska politiker tar fortfarande selfies med Ukrainas president, men jag ser inte längre killarna på stan som packar bussar fulla med blöjor, bindor och bandage på väg till Europas brinnande kornbod. Svenskar upplät sina stugor åt ukrainska flyktingar ett tag – men någon gång vill vi ju ha dem tillbaka, hallå!
Engagemanget för den ukrainska friheten var en moralisk sommarkatt och när nätterna blir kallare blir människan praktisk, så fungerar alla däggdjur på det norra halvklotet. Den amerikanska ekonomin är ansträngd och även svenska röster påminner om att vi har en egen gräns att skydda, ju.
Fortfarande finns en förväntan hos ukrainarna om att med västs hjälp vinna. Hur mycket av denna tro är skapad av väst och våra medier, vårt ivriga flaggviftande med en arm som snabbt fick mjölksyra? Och hur många av den hittills halva miljon skadade och döda är isåfall på vårt lättdistraherade samvete. Tro fan att Volodymyr är arg.