Självutnämnda trafikgudar borde skärpa sig
För snart två år sedan tog jag körkort.
Jag hade alltså dittills levt ett liv som back-seat driver.
Där är jag en lysande chaufför.
Varnar om rött ljus (varsågod), och skriker rätt ut när jag ser en gångare utan reflexer (jag – en svensk hjälte).
Till min pappa sa jag nyligen: Oj, den kurvan tog du minsann i snigelfart.
Körkortet togs för att jag minsann skulle bli självständig.
”Ska ni skiljas”, frågade en vän.
Nej, jag ville bara kunna åka till affären ensam.
I min umgängeskrets finns flera kvinnor i min ålder med körkort – vissa har haft länge – som inte vågar sätta sig i bilen (dödsmaskinen, som en kallar den). Jag känner inte en enda man som bär på samma förlamande skräck. Även om det nog är ett antal sådana som borde ifrågasätta sina trafikkunskaper.
Hur som helst, bilden var så tydlig. Innan. Hela världen skulle öppna sig. Åtminstone bilvägen till Ica maxi. Jag såg framför mig hur jag gjorde loppisrundor – med bil. Hur jag skulle fråga kompisar: Ska ni med på roadtrip? Innan. Ett huvud fullt av storslagenhet och övermod.
Här kommer jag och är min egen.
Sen en dag låg plötsligt körkortet i plånboken. Och ni hittar mig fortfarande på passagerarplats. Där sitter jag, med en kaffe i handen och gör såna där varningsljud. ”Aaaaaa ... kta, en BIL”.
Sist jag körde var i augusti 2023. Det var sista gången av alla mina totalt cirka tio rundor i bil efter uppkörningen. Då fick min man guida mig på högtalartelefon hela vägen hem. GPS? Den har jag ingen möjlighet att titta på under mitt körande. Min blick har nämligen fullt upp med att ”kolla långt fram”, kika i backspegeln, hålla avstånd till bilen framför. För att inte tala om döda vinkeln.
Min man suckar ofta åt andra bilister. Folk kör tydligen för dåligt – och primärt för långsamt. Okej, Mika Häkkinen.
Det enda ni självutnämnda trafikgudar borde känna är ren och skär empati. För dem som håller exakt fartgräns, kanske till och med sju kilometer under när det börjar gå väldigt snabbt vilket jag räknar från 80 kilometer i timmen, för dem som inte vågar köra om lastbilar, eller vägrar fickparkera (även om det är väldigt sexigt att kunna) och för dem som använder blinkers precis på rätt sätt i rondeller. Det är bara vi nyexade, kan jag tala om. Eller det hade varit jag, om jag bara hade vågat.