Båten är bråkets ömma moder
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pappa ringer en stormig onsdag klockan tolv. Det blåser ”så in utav helskotta” och pappa kan inte jobba på gården. Han kan inte angöra en brygga, lappa ett tak eller harva ett fält. En sysslolös pappa är detsamma som en sockerspeedad blåiller med eld i röven i en vallad och stängd crème fraîche-burk. Nu vill han åka till Borgholm och fika. Jag tycker det är något långt för en torr bulle. Vi kommer överens om Färjestaden och pappa hämtar upp mig med sin lilla skåpbil som fortfarande är så ny att mamma inte får köra den. Mamma kör lite efter devisen ”går det så går det”, så det kan man ju förstå. Bilar är hårda och betongväggar i garagehus är mjuka, tycker mamma, och gasar tills det tar stopp.
På väg över Ölandsbron vrider jag om radioknappen och byter genast från Radio Kalmar till P 3. ”Naaj, inte det där tugget”, klagar pappa och rattar in Kanon FM och en gammal Hasse och Tage-sketch. En stund senare får pappa ett telefonsamtal och när han sänker radion passar jag på att snabbt som vinden utanför byta kanal. Så här gör pappa när mobilen ringer samtidigt som han kör bil: panikbromsar, tittar i knät en kvart och stannar där han är, spelar ingen roll om han befinner sig i en rondell, han måste SVAURA.
När vi efter samtalet kör vidare höjer jag diskret och mycket oskyldigt varje gång pappa pratar om det vi passerar på vägen. När som helst kommer pappa ratta tillbaka och stöna ”Stäng AUV”
På underbara P 3 pratar underbara Christer i Christer i P 3. Ämnet för dagen är semestrar från barndomen.
I höjd med Beijershamn läser Christer upp ett mejl från en tjej som berättar om hur hon fick sin första mens på en husvagnssemester. Jag inser inte menseriet i historien i tid och vi tvingas lyssna tillsammans på tampongångest, läckagerädsla och mammas tjocka Konsum-bindor.
Ont om glada minnen från barndomssemestrar finns det gott om.
Båtsemestrarna i Blekinge skärgård. Mamma som tog bilen och mötte upp vid ändhamnen för att slippa sitta i durken med huvudet i en hink medan pappa ropar ”Men NU är det ju ingen sjögång, äh, va bånslig du är!”
Man brukar ju kalla Göta kanal för skilmässodiket. Jag vill gärna lägga till: skilsmässohavet, skilsmässohamnen, skilmässoskärgården, skilsmässobryggan och skilsmässoankaret.
Hur många Lars Norén-scener har vi inte bjudit på i gästhamnar kustremsan runt? Semesterfirande Svenssons sitter i sina snippor, förlåt snipor, och dricker ljummet öl, ser varandra rusigt i ögonen och tänker unisont att kanske blir det ett kluckande nyp när barnen har somnat under Kalle Anka-tidningarna i akterruffen. Då puttrar familjen Wollin in i hamnpottan. Äldsta barnet, jag, står i fören med skilsmässotampen och darrande barnaknän. Mamman akteröver med skilsmässokroken som ska fästas i skilsmässobojen. Mamma missar bojen. Pappa måste backa. Pappa svär. Pappa muttlar bakom ekolodet att det är mammas fel. Att mamma är trög. Mamma hör. Mamma kastar kroken långt ut i vattnet. Alla tittar. Succé.
Senare på kvällen öppnar vi en burk med Bullens pilsnerkorv, tittar ut över solkigt hamnvatten och äter under tystnad.
Efter tre timmar kom vi hem från Öland. Och pappa bytte aldrig tillbaka till Hasse och Tage.