Trängsel finns inte i Stockholm

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var i veckan i Paris som jag i en bok läste följande lägesbeskrivning:

"Köerna äro oändliga. Bilarna röra sig icke. Trafiken kväver sig själv."

Det var då jag sa mig: Okej, i så fall säger jag i princip ja till trängselavgifter.

För trängselavgifter ska dock vissa kriterier vara uppfyllda:

1. Det ska i väljarkåren råda samstämmighet om klokskapen i ett sådant projekt och sådant ingrepp i människors vardag.

2. Det får inte vara alldeles överjävligt dyrt.

3. Det ska på platsen finnas trängsel.

Så, okej inför trängselavgifter i London och kanske i Frankfurt och Beirut, Tokyo, São Paolo och Shanghai.

Men i Stockholm!? Glöm det! Trängselavgifterna där har 1) tillkommit utan folkvilja i politisk kohandel. Kostnaderna ä r 2) överjävliga. Förberedelser och montering av övervakningsverktyg går på 2500000000 kronor. Två och en halv miljard! För dessa pengar ur statskassan skulle man under ett helt år kunna höja 21000 sjukvårdsbiträdens månadslöner med 1000 kronor. Och 3) trängsel finns inte i Stockholm.

De som talar om trängsel är antingen vanliga gnällspikar eller människor som med trafiksnack vill ge Stockholm status som en riktig storstad.

Alla städer v i l l ha trafikproblem. Det ligger prestige i det. Det höjer orten över Knäckebröhults nivå. Men två och en halv miljard är priset för att Persson och Wetterstrand ska vara sams om ett system ska prövas i åtta månader och sedan sannolikt skrotas. Jisses, med sådant slöseri med offentliga medel frestas man tro att det är samma människor som bygger Botniabanan.

Veckan före höll jag under bilfärd mellan Karlstad och Stockholm på att köra i diket. Jag lyssnade på Radio Örebro och, tamejfan, i nyheterna hördes: de politiska partierna förhandlar om trängselavgift i Örebro!

I Örebro! Där Östra Bangatan ligger öde som E8:an mellan Pello och Pajala.

Men Paris, där trafiken kväver sig själv? Nja. Så låter det alltid. Iakttagelsen om köerna och de stillastående bilarna gjordes av Kjell Strömberg, en parissvensk diplomat, i en bok som hette, om jag minns rätt, "En gammal parisares minnen".

Han gjorde den 1934.

För 70 år sedan var det alltså hopplöst. Sedan den dagen har trafiken i Paris och in till staden säkert trettiodubblats, kanske femtiodubblats. Fyra miljoner bilar kör varje dag in från kranskommuner och förorter.

Det kan ju bara inte gå?

Jo! Och det går bra. Det är som i Galileo Galileis försvarstal, när han 1633 stod inför inkvisitionens domstol i Rom. Galilei hade citerat Copernicus, som ju sagt att jorden inte är universums centrum; det är planeterna som rör sig kring solen. Som kättare dömdes Galilei till livstids fängelse samt tvangs avsvära sig tron på Copernicus lära. Galilei gjorde det. Men han hördes mumla: "Men ändock rör hon sig ""

Som gällde det trafiken i Paris.

Jag har varit bilist i Paris sedan 1959, långa tider har jag bott där. Alltid har gnäll-mantran ljudit: Trafiken är hopplös. Nu går det inte längre. Alltid har vi trafikoptimister kunnat svara: Men ändock rör den sig.

Hur gör parisaren?

Myndigheterna ägnar sig mindre åt trafikreglering än myndigheter i andra storstäder. Gator är gator, helst ska de gå att köra i båda riktningar. Det finns inte en massa pilar i gatubeläggningen och filmarkeringar. Du kör där du kommer fram.

Modern teknologi används. Tavlor över infartsvägar och längs ringleder upplyser om hur trafiken flyter.

Trafikljusen har kortare sekvenser. Detta gör bilisterna mera alerta. De kommer i väg som Kimi Räikkönen när ljuset slår om.

Toleransen bilisterna emellan är hög. Det är inget jävla tutande. Ingen ger fingret, ingen leker polis. Tålamodet är stort, när någon i sitt försök att finna en p-ruta blockerar en gata.

Parkeringen är i praktiken fri. Gathörn och övergångsställen som p-plats är accepterat. Betalparkering har upphört sedan det visade sig att det alltid var ligor och inte p-kontoret som tömde p-automaterna.

Men jag kan även ge dem som ligger sömnlösa över växthuseffekten tröst: Aldrig förr har så många cyklar synts i Paristrafiken som den här veckan. Och ändå var det inte Tour de France.

Staffan Heimerson