I allsången når Rihannas låt djupast
”… I just shot a man down/I am a criminal criminal criminal/judge please give me minimal …”
Rihannas rusiga moderna r&b-pop rinner ur de raspiga högtalarna. Två revolterande trettonåringar tvingar hela tågvagnen att lyssna till allt som lämnar deras mobiltelefoner.
Det är en måndag, någonstans utanför Ängelholm. Håret reser sig på armarna. Ja, det är nästan som att jag hör hur musiken dunsar mellan korrugerade plåtväggar, nästan som att jag hör den samlade kraften hos 500 etiopiska pedofiler, mördare och terrorister som sjunger med i texten.
Ingen musik framförs i ett vakuum.
Jag minns hur jag under en period av mitt liv brukade hävda att James Blunts tårdryparballad ”Goodbye my lover” var underskattad, kanske rentav ett mästerverk, eftersom jag hört låten hemma hos en vän som just hade blivit lämnad. Han satt ensam framför datorn och rökte och spelade låten i spruckna datorhögtalare. När Blunt med sin nasala stämma väste fram ”I am so hollow, baby” tyckte jag mig rentav se sanningen bakom orden.
På samma sätt är jag alltid, utan undantag, förflyttad till zon 6 i Kalityfängelset när jag hör ”Man down”.
Och jag minns inte längre om det var i sommarpratet, bloggen eller den nya boken ”483 dagar”, det spelar kanske ingen roll, allt flyter samman, men det är allsången i ledet på morgonen – ”I am a criminal criminal criminal/judge please give me minimal” – som har nått djupast.
Återerövringen av jaget.
När de svenska reportrarna Martin Schibbye och Johan Persson samlat in fångarnas önskemål och till slut lyckas få in musiken genom fängelseportarna.
Det leder förstås tankarna till scenen när Tim Robbins karaktär i ”The Shawshank Redemption” låser in sig hos fångvaktarna och spelar Figaros bröllop i högtalarsystemet. Som Morgan Freemans karaktär säger i filmen: ”For the briefest of moments every last man at Shawshank felt free.”
Och som när Martin Schibbye en av de första kvällarna läser Ingrid Betancourts ord: ”Det allra mest värdefulla, friheten som ingen någonsin kan ta ifrån en: friheten att bestämma vem man vill vara.”
Inga böcker, sånger, filmer intas i tomrum. Allt påverkar allt. Och för mig och många andra kommer Rihannas ”Man down” på så vis alltid vara en sång om längtan efter frihet.
Inte för att sången handlar om det, utan för att den, genom Martins och Johans berättelse, blivit det.
Ett starkare bevis för litteraturens inneboende sprängkraft har jag svårt att tänka mig, en måndag någonstans utanför Ängelholm.
Huliganspaning 1
Att storstadsklubbarna försöker hålla sig väl med även sina mest våldsamma supportrar är ingen nyhet. Senast i raden var AIK:s ordförande Johan Segui som kramade män i rånarluvor. Å andra sidan: Är det så konstigt att pamparna viker sig när de våldsamma supportrarna har en så given status på ståplatsläktarna?
Huliganspaning 2
Att supporterklackarna bränner av sina bengaler just före avspark, och på så vis orsakar förseningar, är också en markering. Ett revirpissande: Vi bestämmer här, matchen börjar när vi säger det. Och föreningspamparna ser inget annat val än att vika sig. För innerst inne vet de: Utan klackarnas högljuddhet och entusiasm är produkten allsvenskan bara en tämligen usel fotbollsserie.