I dag finns inga lyxflyktingar
Jag var en lyxflykting.
När min familj landade på Arlanda i april 1984 väntade en polsk tolk på flygplatsen. I lägenheten på flyktingförläggningen i Flen var kylskåpet redan fyllt med mat.
När jag läser berättelserna under hashtaggen #minflykt på Twitter får jag skuldkänslor över min egen solskensresa.
Där skriver journalisten Sakine Madon om hur hon inte ens fick hosta under den farliga flykten över gränsen till Syrien från Turkiet.
Eller Ladrons historia: ”Farsan springer, morsan skriker. Vi återförenas i Peru”.
Över 4 000 sådana tweetar, på bara några dygn. Silan Diljen, som drog i gång #minflykt med en dokumentär på Sveriges Radio, säger att det fått henne att känna sig som en i mängden.
Ja, det är nog dags att vi inser att upplevelser av flykt inte är något exotiskt utan en del av den svenska folksjälen.
Jag läser om människor som låser ytterdörren för sista gången. Barn som vinkar av föräldrar. Familjer som flyr över minfält mitt i natten.
Och jag skäms över vilket flyt jag haft.
Vi fick asyl redan på Sveriges ambassad i Warszawa. Där kände man till de förbjudna tidningar där man hittade min pappas namn. Kommunistregimen var mest glad över att bli av med oss. Till och med flygbiljetten fick vi hjälp med av svenska staten.
Hur hade det gått om vi inte kom till Sverige på laglig väg?
Hade vi åkt över Östersjön i en öppen gummibåt, som de två polska flyktingar som frusna kom till Blekinge skärgård 1982?
Eller suttit i det lilla flygplanet, som landade med 15 vuxna och fem polska barn på Sturup samma år? De hade blivit beskjutna av militär när de lämnade Szczecin och på låg höjd flög ut över havet.
I dag tvingas tusentals människor att ge sig av med livet som insats, trängas i undermåliga Lampedusa-båtar eller ta hjälp av opålitliga människosmugglare.
Sverige är ett humant land, heter det.
Men samtidigt sätter våra två största riksdagspartier nu stopp för syriska flyktingar att söka asyl och trygghet på svenska ambassader utomlands.
Jag kommer mest ihåg att vi packade saker i stora trälådor. Låda efter låda fulla med polska böcker.
”Hatten var det sista farsan tog med sig från Sarajevo” berättar Dejan i #minflykt-flödet.
En hatt. Otympliga, onödiga böcker!
Men å andra sidan - vem kan döma vad en människa väljer att bära med sig och vad den släpper taget om?