Åklagarna är väldigt olika – men utvalda med omsorg

Den pedantiske åklagaren Svein Holden hade ägnat en ­timme åt snårigt men säkerligen ­betydelsefullt prat om vapen och ammunition med en kriminal­tekniker, då kollegan Inga Beijer Engh plötsligt ställde en enkel fråga.

– Vi såg nyss en bild på döda ligga i en hög. Låg de så då ­polisen kom till Utøya, eller har någon kropp flyttats?

Så olika kan två åklagare vara, så väl kan de komplettera ­varandra.

Vecka tre är inledd, världspressen har åkt hem och de norska tidningarna bryr sig för närvarande mer om den plötsligt avlidne simmaren ­Alexander Dale Oen än om Anders Behring Breivik.

I sal 250 i Oslo tinghus berättar kaptenen som körde ut terror­isten till ön att han bevittnade de första morden innan han vände och sprang och sprang och sprang.

– Såg jag när han sköt ihjäl min sambo? Jag minns inte, jag kanske har förträngt det.

Inga Beijer Engh är försiktig, hon försöker få honom att berätta så detaljerat som möjligt. Hon är rutinerad, har 41 år gammal hunnit med tjänster inom polisen, justitiedepartementet och hos FN i New York.

Ljus dräkt under den svarta åklagarkappan, vill veta hur livet i dag ter sig för kaptenen.

– Min ena dotter var med på ön. Hon sover dåligt, är hela ­tiden stressad. Min andra dotter gråter sig till sömns och saknar sin mamma.

Vittne nummer två denna dag är en polis som deltog i den tekniska undersökningen av ön. Han visar bilder som är för veder­värdiga för att skildra i detalj och pekar ut platsen där Breivik greps.

Jag vet inte vad det betyder att en människa som just mördat 69 människor beklagade sig för poliserna att han hade en rispa i fingret, men någonting ­betyder det.

Det är ingen slump att Svein Holden har tagit över utfrågningen. Inga Beijer Engh är den mer initiativrika och kreativa, han är organisation och struktur.

39 år gammal, ljusgrå kostym, åklagare sedan 2005. Akademiska frågor om Glock-pistol och Ruger-gevär och tom­hylsor och lasersikte och den ­falska polisuniformen. ­Holden vill veta allt.

När det inte verkar finnas något kvar att berätta bryter Beijer Engh plötsligt in med ­frågan om bilden vi alla just fått se, ­döda ungdomar i en hög. Inte för att hon själv misstänker att polisen flyttat på kropparna, utan för att hon har fått veta att an­höriga i salen undrar.

Kriminalteknikern ser för­vånad ut, men finner sig snabbt, säger att inget blivit rört.

Det är, inbillar jag mig, en ­fråga som den mer formalistiske Holden inte skulle ha ställt.

Det är en juridiskt banal sekvens, men också ett ögonblick som för en mamma eller pappa som plågar sig med att vilja veta allt kan betyda saker vi andra aldrig kan förstå.

Under eftermiddagen växlar åklagarna oftare mellan varandra. Kanske är det en slump, kanske blir det svårare att behålla koncentrationen ju längre dagen lider.

Deras samarbete flyter, de kommunicerar med lappar, ­bollar tankar, ger varandra råd.

De är utvalda med omsorg, ­berättar Tor Aksel Busch, ­Norges riksåklagare, i telefon.

– Jag förstod ju direkt efter ­dådet att det behövdes två åklagare. Min nästa tanke var att ­utse en man och en kvinna. Vi ville visa världen att vi är en modern myndighet, säger han.

– Och just dessa två har de kvalifikationer vi letade efter.

Dag elva i Oslo tinghus av­slutas som tidigare med att Inga Beijer Engh och Svein Holden håller presskonferens.

De ser trötta ut, men ­svarar tålmodigt och vänligt på nästan alla frågor.

Men inte heller ­denna dag går det att få dem att prata om ­sina egna känslor ­inför Anders Behring ­Breivik och alla de mord ­denne man har begått.

Följ ämnen i artikeln