Fejkarna har flyttat – till forum på nätet
Fram till i lördags var Rio Ferdinand en vandrande katastrof, en sopa. Ännu en livstrött engelsk fotbollsmiljonär med eget kepsmärke och felstavat twitterkonto.
Tusentals QPR-fans är vi som förbannat den forne storbackens insatser den här säsongen. Bristen på koncentration. Uppgivenheten i hans ögon.
I lördags kom beskedet som förändrade allt: Hans fru Rebecca hade avlidit i cancer, 34 år gammal. Lämnat tre barn och en make efter sig. Vi var nog några fotbollssupportrar som satte svordomarna i halsen. Själv tänkte jag på Ferdinands blick i matchen mot Tottenham tidigare i våras. Det var han som hade tappat markeringen vid båda målen. Vad tolkar vi in i ett par ögon? Just då: uppgivenheten hos ett överbetalt proffs som inte längre bryr sig. Just nu, för mig: minnet av att titta nedför det där cancerstupet.
Den bländvita skräcken.
Det krävs en hel del för att vi ska börja nämna saker vid deras rätta namn, för att vi ska påminnas om vad som betyder något. Under hela våren har det hetat att QPR kämpar för sin överlevnad.
Det kommer ingen säga igen. En människas död har den effekten, ofrånkomligt: en cut-the-crap-knapp, en nollställning. Nuet återerövras tillfälligt från inredarnas handmålade Carpe Diem-stenar. Vi blir mänskliga för en stund. Vi sänker rösterna. Vi lyssnar.
I ”Fight club” finns en klassisk sekvens där Edward Nortons namnlösa karaktär går till stödgrupper för olika dödliga sjukdomar. Där träffar han en annan fejkare, den outgrundliga Marla Singer.
Han säger: ”Det är först när folk tror att du är döende som de verkligen, verkligen lyssnar på vad du har att säga. I stället för att bara …”
Hon fyller i: ”… vänta på sin egen tur att prata.”
Femton år senare tycks många bära samma längtan. Men numera har fejkarna flyttat in på nätforumen. Problemet är så stort att det till och med fått en egen term: Münchhausen by internet.
Häromveckan var det en australiensisk bloggare som avslöjades. Den ”dödssjuka” Belle Gibson hade byggt ett mindre imperium med appar och kokböcker. Tidningen Elle hade utsett henne till årets mest inspirerande kvinna. Fallet blev högt.
Ingen vet hur vanligt det är, men i flera år har det larmats om friska människor som anonymt låtsas vara dödssjuka på olika cancerforum.
Som känner sig mer levande när de låtsas vara döende. Som dras till de verkligt cancersjukas allvar, värme, gemenskap - deras akuta nu.
Det säger något mycket deprimerande om vår tid. Att det ska krävas dödsfall för att vi ska betrakta en fotbollsspelare som en smula mänsklig. Eller för att vi verkligen ska lyssna.
För det är ju, hur banalt det än låter, precis som Edward Nortons namnlösa karaktär säger till den outgrundliga Marla Singer:
Vi är alla döende.
Kaycee Nicoles liv och död
Ett av de första exemplen på MBI (Münchhausen by internet) var Kaycee Nicole. En cancersjuk tonårstjej som fram till sin död lockade miljoner läsare till sin hemsida. När hon dog i maj 2011 strömmade kondoleanserna in. Fram tills bluffen avslöjades: Kaycee hade inte dött. Hon hade aldrig ens existerat. Bakom tangentbordet satt Debbie Swensen, en hemmafru från Kansas.
Belle Gibsons framgångssaga
Den unga australiensiskan hyllades efter att ha ”botat” sin egen cancer genom att äta nyttigt. Därefter lanserades både hälsoappar och kokböcker i hennes namn. Fram till att Gibson drog historien ett varv till och hävdade att cancern kommit tillbaka. Häromveckan avslöjades att allt hade varit lögn.