Om vi bara visste hur vi skulle ta oss ur mardrömmen

Johanna Frändén

helskärm

En något ovanlig reklamkampanj rullade ut i Frankrike inför Black Friday förra veckan. I ett av klippen tvekar en man i affären mellan två tröjor och får rådet av ett butiksbiträde att inte köpa någon av dem. I en annan filmsnutt får en kvinna tipset av en säljare att tänka på planeten och reparera sin tvättmaskin i stället för att köpa en ny.

Bakom initiativet ligger energi- och miljömyndigheten och det franska departementet för grön omställning. Dess chef, miljöminister Christophe Béchu som nyligen lanserat ett ganska ambitiöst bonussystem för fransmän som väljer att reparera och laga saker, fick det snabbt hett om öronen – från andra delar av regeringen.

Ekonomiminister Bruno Le Maire menade att kampanjen var olycklig inför en shoppinghelg då en hel del pengar väntas rinna in i fransk ekonomi. Le Maire sliter med stigande arbetslöshet och rekordhöga levnadsomkostnader för fransmännen och menar att budskapet går stick i stäv med hur regeringen behöver kommunicera för stunden.

– Jag tror helt och hållet på sparsamhet med jordens resurser, men inte när man använder försäljare och fysiska affärer som måltavla, sa Le Maire i radio i veckan.

Vad är då en rimlig måltavla för att få bukt med överkonsumtionen, frågade ingen Le Maire, vilket var synd eftersom det vore intressant att höra.

Budskapet från miljödepartementet var egentligen ganska okontroversiellt: I vår del av världen lever vi långt över jordens resurser. Vi kan inte fortsätta att konsumera som vi gör, det vet precis alla. Problemet är att alla tycker att någon annan bransch, eller något land, borde ta ansvaret här. För vi har en ekonomi att sköta och hur skulle det se ut om vi bara lät den stagnera?

Förra veckan kom en rapport från Oxfam som visar några av effekterna av världsekonomin på klimatförändringarna. De rikaste tio procenten på jorden står för hälften av alla utsläpp. Och till dessa tio procent globalt hör en stor del av européerna (bland annat 70 procent av svenskarna), eftersom Europa är en välmående kontinent. Fransmännen är inte oemottagliga för detta. En ny undersökning visar att åtta av tio fransmän oroar sig för klimatförändringarna, en siffra som stigit snabbt efter de senaste årens extremväder runtom på det franska territoriet. Efter privatekonomin är klimatet fransmännens största huvudvärk. En majoritet av befolkningen säger också att de anpassat sin konsumtion efter klimatnödläget, bland annat genom att åka mer kollektivt och att försöka inte köpa nytt.

Men hur ska privatekonomin och köpkraften kunna få fart samtidigt som koldioxidläget i atmosfären kräver att vi drar ner på omkostnaderna? Och vad händer egentligen med ekonomin om de rika verkligen chocksänker sin konsumtion (lol, men man måste få drömma)?

Den här typen av intressekonflikter finns det gott om i klimatnödlägets tidevarv och de står nästan alltid mellan enskilda länders ekonomiska intressen och jordens överhettning. Ska man skaffa noll barn eftersom överbefolkning är ett av de största skälen till råvarudriften av planeten, eller ska man skaffa tre och eventuellt göra en insats för svensk ekonomi?

I veckan blev konflikten tydlig mellan två olika ministerportföljer i ett och samma land. Det är en logisk utveckling av att vi opererar i ett ekonomiskt system som inte har några snabba svar på en akut klimatkris. Vi har inte tid att vänta på att en organisk cirkulär ekonomi med nettonollutsläpp växer fram av sig själv. Igår slog 420 forskare larm om bristerna i Sveriges miljöpolitik: Vi springer rakt in i avgrunden.

De senaste rapporterna säger nu att vi når 1,5 graders uppvärmning redan 2034 och inte år 2100, som forskarna räknat med hittills.
Om vi bara visste hur vi skulle ta oss ur den här fossila mardrömmen.