Låt singeln vara med och leka
Föraktet mot parmiddagar, var kommer det ifrån? Frustrerade singlar? Är det så enkelt?
Förmodligen.
Lotta Lundberg skriver i SvD den 5 juni ”bjud för tusan inte singeln på parmiddag om du inte avskyr henne.”
Enligt Lundberg är parmiddagar ”nästan alltid förfärliga tillställningar” och fortsätter med att dra paralleller till statistiken som säger att femtio procent av alla par skiljer sig. Lundberg skriver ”I vilket stadie av sönderfall hade du tänkt bjuda singeln?”
Eh, vilket som? För enligt en studie av människor omkring mig så lider hundra procent av alla separerade människor av den sociala tystheten som inträffar kort efter fait accompli. Man blir inte längre inbjuden eftersom folk inte kan bestämma sig för vems sida de ska stå på. Eller så är de rädda att skilsmässor, precis som graviditeter och bröstförstoringar, ska smitta (det gör de).
Då är det lättare att låta udda vara jämnt, och det är väldigt ledsamt för den som plötsligt inte får festliga grupp-sms om att ses nästa fredag. ”Cava och snittar hos Jenny och Magnus den 17:e” plus konfettiemojin och den där damen i röd klänning som dansar tango.
Och detta förakt mot just uttrycket parmiddagar sedan, söte tid vad är problemet? Är man inte mer än lovligt ängslig om man känner sig obekväm med vad en middag kallas? Jag kan förstå obehaget i att få en inbjudan med texten ”Välkomna på Knull- och knarkfest, stoppordet är ”Fortsätt””.
Men en parmiddag. Åh, de är så tråkiga och faktiskt rent patetiska.
Så en middag med Beyoncé och Jay Z, Mark Levengood och Jonas Gardell, Anna och Peter Mannheimer och Donald Trump och Melania, är det en tråkig middag därför att de är gifta? Lotta Lundberg har svaret: ”Par behöver nämligen publik. I själva diskursen ingår det infantila jämförandet. Utan andras ögon upplöses de.”
Ja, det är ett litet helvete att sitta i soffan med sin partner och lida av den evinnerliga upplösningen som fortgår varje stund ingen ser oss och låter oss jämföra infantilt.
Jag lutar mig tillbaka från skärmen och försöker se förbi det självklara. Hur analyserar jag denna föraktfulla text så nerlusad med fördomar och bitterhet?
Vem krossade Lundbergs hjärta så fullständigt? Eller så här: Hur tråkiga vänner har hon? Jag vill närstudera dem. Jag vill gå på middag hos dem och ha en flyktväg i form av sjuk släkting på lasarettet.
Lotta Lundberg tycker att det är pinsamt att ”lyssna på grälande, halvfulla par” och sitter hellre i ”teatermörkret och ser en pjäs av Edward Albee”.
Men gör det då.
Du lär ju inte få några middagsinbjudningar från gifta vänner på en stund.
- Det var en gång en man: Vore det inte läckert med ”Englands Lenin” och lite drag under galoscherna i landet av stiff upper lip? Tänk bara, staten tar över järnvägen. Mmm, smakar räls och vänsterspår.
- Det var en gång en kvinna: Theresa May kallas för isdrottning, Anna Kinberg Batra beskylls gång på gång för att vara kall. Det finns inget som heter resting bitch face, det finns bara hat mot kvinnor som inte är kåta glada och tacksamma och ser snälla ut.