”Stjärnorna på slottet” är som en skolgård
Jag ligger i noppriga mysbyxor och tittar på ”Stjärnorna på slottet” och Jonas Gardell plirar mot kameran och säger något kul och beskt om hur Christina Schollins barn och barnbarn – hela klanen Wahlgren – tagit patent på teater-Sverige.
På sin blogg fortsätter han sedan att raljera lite. Det är inte så att jag känner ett jättebehov av att försvara Wahlgren-konglomeratet, men det är Gardells lättsamma skitsnack bakom ryggen på Schollin som får mig att fundera lite. Inför kamerorna bondar han med henne. Kuckilurar bredvid henne i soffan och hon verkar på riktigt gilla hans uppmärksamhet, hon beundrar honom nog.
Och han myser på och ställer sig in. För att sedan sitta där ensam på sitt rum och snacka lite lagom skit om alla deltagarna.
Gardell vill nog bara göra underhållande teve. ”Leka” lite som Börje Ahlstedt gjort dessförinnan. Men det går inte att leka sådan i teve. Det blir inget bra. Dimensioner och lager syns inte i teve. Det blir bara platt. Och lite fult. Gardell ser ut som den som en gång var mobbad och nu mobbar.
”Stjärnorna på slottet” är en liten skolgård. Oskyldig på ytan som alla skolgårdar. Fylld av skratt och lek. Och sedan det där mörka som krusar sig upp mot ytan. Ah, ljuva skolår. Rollen man spelade. Om och om igen. Ibland undrar jag om vi
någonsin förmår ge upp våra gamla skolgårdspersonligheter? Eller slutar att distansera oss från den som inte ”passar” vårt eget ideal.
Är mamma i lösnaglar och höga klackar sämre än den som ligger i gräset utan mascara?
Är en författare med patent på bög/mobbofferhumor bättre än någon med patent på vissa roller i teater-Sverige? Vem kan pissa första strålen egentligen? Ändå gör vi det hela tiden.
Och alla ni småtjejer och killar som fortfarande försöker hitta rätt på skolgården. Jag vet hur utmattande skolåren kan vara. Jag har både varit mobbad och mobbat.
För mobbningoffret är ju inte alltid så ädelt som i Friends-reklamen.
I verkligheten är vi mer eh... Gardelliska.
Jag har stått ensam på skolgården, osynlig, utan någon att prata med. Blivit knuffad och hånad. Och jag har skrattat högst i rökrutan åt någon mes som gick förbi. Jag vet också hur slut man kan vara efter flera års skolgång. Av all positionering.
För mig kommer skolan alltid vara en känsla av att navigera sig igenom ett hajstim (eller ett Fittstim). Det var att simma bland hajar och att vara en. Jag vet att många har mycket finare minnen än mig. Bra. Men det är inte bara negativt menat. Ibland räddade skolan oss också. Skolan kunde vara ett hem. Men det var hårt. Så minns jag det.
Sedan är man plötsligt fri en dag. Att gå därifrån. Att kliva ur kostymen och skaffa sig en annan lagom till universitetet eller jobbet eller resan.
Uppfinna en ny version av sig själv som blänker lite mer. Det kan vara lite förrädiskt i och för sig. Hundra år senare på någon återförening där den gamla kostymen plötsligt ramlar ur skåpet. Hur gick det till? (Sedan väljer vissa av oss media som arbetsplats. Det är också humor...)
Man ska nog helt enkelt aldrig göra misstaget att tro att det inte sitter djupt. Den man var. Och instinkten att sparka lite på någon annan. Gärna bakom deras rygg. Lite på skoj så där. Det får dom ta, eller hur Jonas?