Det är dags att radera människan från jorden
Bubby är en medelålders man och bor i en källare tillsammans med sin mamma.
Sin far har han aldrig sett, och eftersom det inte finns någon annan av mankön får Bubby ta hand om mamma på alla sätt, även sexuellt. Utanför källaren finns giftig gas, säger mamman, och när hon går ut för att handla tar hon på sig sin gasmask.
Bubby har aldrig varit ute; de äger ju bara en gasmask. Men en dag kommer fadern tillbaka och slänger resolut ut Bubby ur källaren.
Scenerna är hämtade ur filmen ”Bad boy Bubby” från 1993, en av mina absoluta favoriter.
Och som alltid överträffar verkligheten dikten. Alla har nu läst om hur en österrikare höll sin dotter inspärrad i en källare under huset i 24 år – och dessutom fick sju barn med henne.
Frun var under alla år ovetande om att dottern befann sig bara några meter bort.
Jag försöker tänka mig in i situationen men den är så absurd att tankarna bara slirar och blir närmast surrealistiska. I mitt huvud förvandlas dåren Josef Fritzl med sin udda familj till en bisarr baron von Trapp ur ett ”Sound of music” från helvetet.
När jag tänker på människorna som tillbringat hela livet i en källare utan dagsljus kommer jag ihåg hur vi odlade ärtor i skolan. Somliga odlade sina plantor i fönstret medan jag fick till uppgift att plantera mina i ett mörkt skåp.
När jag efter en vecka tog fram dem ur skåpet var de groteskt långa och mjölkigt genomskinliga.
Det är så jag tänker mig källarfamiljen.
De senaste veckorna har jag levt i en synnerligen ding, ding värld. Från Australien kom först nyheten om John och Jenny Deaves, far och dotter som i vuxen ålder förälskat sig i varann och fått flera barn ihop. De beskriver sig själva som ”två normala intellektuella vuxna” som endast begär att omvärlden ska visa ”förståelse och respekt”.
Sedan dyker det upp en tyska i Arboga som misstänks ha slagit ihjäl två små barn. Bara dagar senare försvinner tioåriga Engla, och innan man som utomstående ens har hunnit hämta sig någorlunda från den rapporteringen uppdagas den österrikiska familjen Fritzls öde.
Alla tidningar skriver om dem och det är nästintill omöjligt att värja sig.
I min hjärna blir det överbelastning och härdsmälta. När någon dessutom berättar att det varje dag dör 2 880 barn i malaria, reagerar jag inte längre.
Så läser jag att mänskligheten var ytterst nära att utplånas för 70 000 år sedan, endast två tusen personer fanns kvar på jorden. Sedan dess har vi legat i och i dag är vi 6,6 miljarder människor.
Efter förra månadens skriverier om källarslavar, galna barnamördare och barn vars morfäder också är deras fäder börjar jag tycka att det vore lämpligt med en favorit i repris.
Naturen borde radera människan från jordens yta, sudda ut och börja om från början.
Gud är för opålitlig så jag lägger min tilltro till klimathotet – kanske skulle man i stället börja kalla
det för klimathoppet? Jag sop-sorterar aldrig, utan tänker att
efter isbjörnarna är det vår tur att försvinna.
Enda trösten efter denna osannolika april är att verkligheten kopierar och överträffar dikten.
I filmen ”Bad boy Bubby” gick det till slut riktigt bra för huvudpersonen.
Han återvände till källaren, tog livet av sina föräldrar och kom undan med det. Sedan mötte han människor som tog sig an honom och blev hans vänner. Han blev kär och kärleken besvarades, och slutligen blev han till och med en upphöjd rockidol.
Så jag ska inte misströsta.
Ny månad, nytt hopp.