Nu får Freivalds ta smällen efter katastrofen - i USA

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är oroande och genant att uppleva hur myndighetskramp bryter ut de gånger samhällets kapacitet sätts på prov.

Vi minns natten då Palme mördades. Inte ens överbefälhavaren nåddes av larmet på många timmar. Han var på kalas och hade gått från sin personsökare.

Vi minns Estonia. Innan det fanns ens en susning om haveriets orsak gick statsminister Bildt ut med teorin om ett uselt bogvisir. Landets sjösäkerhetsdirektör avfärdade sjunkteorin och fördömde Bildts inlägg som ministerstyre. Då sattes sjösäkerhetsdirektören in i kylskåpet - och än i denna dag vet vi inte vad som den ödesdigra natten hände på Estonia.

Det finns systemfel. Vi är sömniga såskoppar. Improvisationsförmågan är för liten, auktoritetstron är för stor. Inget vettigt blir gjort.

När sedan allt gått in i väggen försöker vi lösa problemen med kommissioner och besvärjelsen: "Låt oss inte leta syndabockar."

Vadå leta? I Phuketeländets spår vet vi vem syndabocken är. Kollektivt suckar vi: "Vad ska vi ta oss till med Laila Freivalds? Hjärtlös och senfärdig."

Lugn. Jag vet.

Lösningen finns inom Freivalds eget rörelsehindrade, utskämda eunuckdepartement.

Det ligger nämligen så till, att för något halvår sedan lät statsminister Persson meddela utrikesdepartementet: Det är JAG, inte ni, som utser nästa generalkonsul i New York.

Posten som generalkonsul i New York är ett russin i UD:s utnämningskaka: Kul jobb i en världsstad. Hög lön. Fria former. Möjlighet att "sälja" sitt land.

Inom UD ansågs den rutinerade ambassadören Kerstin Asp-Jonsson vara den lämpligaste kandidaten sedan den lättsamme Olle Wästberg, som hade hållit posten, i somras hade återvänt till Stockholm.

När Wästberg inte genast ersattes gissades det att statsministern höll stolen ledig för att ha den som reträttpost åt något av de statsråd som skulle ryka i samband med en regeringsombildning.

"Marita Ulvskog", meddelade en cynisk Stockholmsvän, "får åka till sitt älsklingsland."

Jag testade uppgiften på en sakkunnig inom regeringen. "Icke", sa denne, "det blir Paggan. Han gör sig på Manhattan. Han ser ut som Dustin Hoffman. Jänkarna kommer att älska honom."

Som vi vet fick båda kandidaterna andra poster. Ulvskog fick Partiet, Leif Pagrotsky fick Kulturen.

Under hösten erfor jag från mina regeringskällor att jag i båda fallen hade varit snett ute. Statsministern hade i själva verket reserverat New York-posten för en annan person. Denna person, som ni nog aldrig har hört namnet på, har säkert sina förtjänster, dock inga inom utrikes relationer.

Namnet är Claes Ljung. Han var till regeringsombildningen statssekreterare på finansdepartementet. Hans profil är så låg att departementets pressekreterare Kent Öberg inte ens vet hans ålder. Ljung har lämnat finansen. Ingen vet vad han nu gör.

Ljungs verkliga merit för det åtråvärda New York-jobbet är denna: Han är statsministerns nära vän och var en av endast sex inbjudna gäster, när Göran Persson för ett år sedan på Harpsund gifte sig med

Anitra Steen.

Två gånger skulle under hösten Ljungs utnämning tas upp vid regeringssammanträde. Båda gångerna togs ärendet i sista stund bort från dagordningen. Utnämningen var en alltför het potatis.

Ärendet vilar - och ni anar min idé.

Statsministern kan slå två flugor i en smäll.

Den första slog han direkt i går eftermiddag. Jag hade gjort mina efterforskningar och då meddelade mig Rosenbads informationschef Anna Helsén: "Ljung blir i n t e generalkonsul i New York."

Bra. Statsministern, just korad till Sveriges näst mest beundrade man, undvek därmed ett flagrant fall av kompiskorruption.

Med posten i New York fortfarande obesatt kan Persson, för det andra, ge sin vanärade utrikesminister en välavlönad reträttpost bortanför strålkastarljuset. Inga bekymmer med meriter och kompetens. Har man varit chef för hela bygget, UD, ska väl Freivalds klara av en av departementets poster på fältet.

Är det schyst? Ur Perssons perspektiv, ja. Hade han varit Stalin hade han skickat Freivalds till Sibirien. Nu kan han, tack vare att han lagt rabarber på generalkonsulsjobbet, erbjuda enkel biljett över Atlanten och schangtila salar på Femte avenyn i New York.

Staffan Heimerson