Bekämpa tyranniska regimer på "sars-vis"

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Betrakta hur vi gick till väga med sars!

1. Vi erkände problemet snabbt. 2. Vi tog det på allvar. 3. Forskare manades spåra problemet. 4. Alla fall rapporterades. 5. Världshälsoorganisationen, WHO, drog upp en gemensam, global strategi. 6. Smittan begränsades när vi avstod från onödigt resande. 7. Miljontals människor ålade sig att bära munskydd.

Isolering. Information. Samförstånd.

Resultat: en livshotande epidemi stoppades. Bara ett par hundra människor avled. Efter fyra månader kunde WHO och dess ledare Gro Harlem Brundtland blåsa faran över.

Kan det göras bättre? Knappast. Kan vi lära något av operationen? Ja. Kan metoden användas i andra fall? Sannolikt.

Låt oss använda sars-metoden inom världspolitiken. Låt oss - som vore de livshotande virus - röja undan ruttna regimer.

Går det? Ja, i en del fall. Jag vet tre länder som med sars-metoden kan räddas till bättre liv.

Burma leds av en roffande officersjunta. Makten upprätthålls med polisstatsmetoder. Huvudstaden Rangoon är en plats där jag upplevt, att människor är bokstavligen fysiskt rädda för sina härskare. Deras stöd i omvärlden inskränker sig till Kina, som hanterar opiumsmugglingen och vill nå ner till Indiska oceanen. Om omvärlden utan undantag bryter förbindelserna med juntan - ingen handel, inget umgänge, isolering på sars-vis - faller den. En folkförankrad regim står redo att genast ta över.

Iran är värt något hyggligare än sin människofientliga islam-fascistiska teokrati. Befolkningen har förbubblats sedan de snart kärnvapenrustade mullorna 1979 tog makten; unga känner ingen tacksamhet över att ayatolla Khomeini drev bort shahen. Varje år har nära 200 000 medborgare flytt eller utvandrat; det finns miljoner välutbildade, välbärgade, sekulariserade iranier i utlandet som upplever att demokrati är bättre än diktatur. Med satellitkanaler och via nätet ger de befolkningen hemma i Iran information på sars-vis. Marken skälver under mullorna. Det behövs inte vapen - bara en ström av ord med stöd till oppositionen - för att regimen ska falla. Iran blir sedan landet i Mellanöstern med ljusast framtid.

Zimbabwe leds av en rasistisk marxist. Med vanhävd och våldsmetoder svälter han hundratusentals av sina medborgare till döds i ett land som till nyligen var Afrikas kornbod. Robert Mugabe bör plockas av banan. Med samförstånd på sars-vis är det lätt gjort. Grannländerna får inte titta bort. Västvärlden ska ge löfte om att det ekonomiska biståndet blir stort i händelse av maktskifte, att det ökar och tillräckligt. Då imploderar Mugabeväldet. En opposition står redo att ställa upp i fria, hederliga val.

För många länder är sars-metoden inte tillämplig. För Tjetjenien gäller realpolitik: västvärlden tittar bort, den vill ha bra relationer med Ryssland. För Liberia skönjs i rådande anarki inget schyst alternativ. För ingrepp mot Kuba, där brotten mot mänskliga rättigheter ökar, finns ingen konsensus. Det blir som med vår inställning till Afghanistan och Irak: en höger-vänster-fråga. Ingen gillar talibanerna. Men talibaner som tillfogar amerikanerna i Afghanistan bekymmer väcker gillande i vänster-Europa. Saddam Hussein har vänsterns sympati, inte för att vänstern specifikt tycker om honom men för att vänstern avskyr Bush.

Men tyrannerna i Burma, Iran och Zimbabwe finns inte på höger-vänster-skalan. De har inte automatiskt sympatier att hämta från någonstans.

När det är så enkelt att skapa en bättre värld, varför sker det inte?

För Burma är svaret: likgiltighet. Landet betyder så lite, vi vet inte ens vad juntaledaren heter.

För Iran: vi är rädda för att ett ingrepp väcker ny terrorism.

För Zimbabwe: regeringar i vita länder har skuldkänslor över att ett ingripande ska ses som en nykolonial handling.

Men med likgiltighet och ängslighet botas inte sars. Med handlingskraft - och att alla drar åt samma håll - går det däremot att ta itu med alla sorters virus, även politikens.

I väntan på det tycker jag, att vi ska ge Gro Harlem Brundtland Nobelpriset. Nej, inte det gamla tramsiga fredspriset. Ett riktigt Nobelpris i medicin.

När det är så enkelt att skapa en bättre värld, varför sker det inte

Staffan Heimerson