Sverigedemokraterna har haft rätt om public service
Jag har älskat radio som en baby älskar torktumlaren, när jag var yngre fungerade lyssnandet som en automatisk pulssänkning för mig. Studiorösterna jag snappade upp i baksätet och från köksradion gav mig en känsla av världsvan vuxenhet, den sort man blir trygg och lugn av. Annika Lantz var min som min morsas rivigaste kompis, Liv Strömqvist den hånfullt allvetande storasyster jag inte hade.
Radion var familjär. Min gammelmorfar var direktör på SR, han hade startat P2 och P3 och jag visste att man var stolt över honom i min släkt. Kanske var det därifrån mina positiva associationer kom? Eller så är det bara något med ljudmedia som lätt skapar ett förtroende.
Under det årtionde som jag lyssnat på poddar har mina känslor för radion ändrats, svalnat. Det anonyma P1-tonfallet i nyhetssändningarna ger mig fortfarande ro i kroppen, men i de flesta andra kategorier är SR numera bara en av alla poddutgivare. Att Sveriges Radio nu måste spara flera hundra miljoner är inget jag bölar över. “Det kommer märkas för lyssnarna”, sa SR:s vd Cilla Benkö. Ja, eller inte, tänker jag.
För jag behöver inte höra just SR:s program om historia, eftersom jag har nio olika jättebra historiepoddar i min app. Behöver de verkligen göra en ny halvskojig politikpodd på Gärdet, när det finns fem stycken andra som är mycket bättre, utgivna av privata aktörer?
Det SR gjorde ensamt förr görs nu av många, producenter och programledare fiskas ur samma pool. Den enda skillnaden är att public service hittills inte varit lika beroende av genomslag eller relevans för sina poddsatsningar som andra är. SR-programmen kan pågå, år ut och år in, även om de saknar lyssnare med engagemang eller betalningsvilja. Som Anna Andersson påpekade: Spanarna fortsätter finnas, helt utan framtidsspaning.
Sveriges Radios förutsättningar har bara påverkats på det sätt att deras finansiering blivit ännu stadigare, genom skatten. Att göra podd för radion har därför blivit lite som att bli adlad, de hårda marknadslagar som gällt på resten av internet råder inte där. SR-profilen kommer inte längre automatiskt bli mer lyssnad på, men sitter tryggare. Man kommer inte vara bättre eller viktigare, men bli behandlad som så.
Numera blir jag inte lugn när jag lyssnar på vissa av radions program. För de som SR väljer att adla har inte alltid varit exceptionella, utan de är lite som folk är mest. Fördomsfulla och förljugna, kokainister och hustrumisshandlare, de viker sig för grupptryck, har fel, gör fel. Hade de spelat in sina program i en Zoom-mic från Elgiganten eller i röstmemo-appen i telefonen, som många andra poddare, hade det inte varit ett problem när de misslyckats med objektiviteten eller visat sig vara risiga människor. Men när de upphöjts över alla de andra kryper det i mig, jag måste ställa frågan: varför just han?
Ju mindre behov av den här sortens skattefinansierad kultur är, desto större symbolvärde i vem och vad skatten går till. Sverigedemokraterna har rätt, SR:s utbud kan gott slimmas.