Hamstern som dör i hjulet är märkligt lik dig och mig
Hjulen snurrar snabbare, kraven ökar, kroppar blir karriärer och kapital.
Mitt i hjulet springer hamstern tills den dör.
Den är märkligt lik dig och mig, ser du inte det?
Den var ju inte på något sätt den godaste jag ätit, förmodligen inte ens en av de hundra godaste. Men sällskapet gjorde den speciell. Jag höll på att skriva en bok tillsammans med Tina Lovesan (hon hette Nordlund på den tiden), en av svensk fotbolls största stjärnor som ville berätta allt om sin kamp mot ätstörningar. Och Tina hade bestämt sig för att äta sin första pizza på väldigt många år, som ett sätt att räcka finger åt sjukdomen.
Vi pratade, grät, letade efter formuleringar. Då, för drygt tio år sedan, hade det hunnit bli väldigt vanligt med ätstörningsdiagnoser, och även om det var skuldbelagt så var det inte längre särskilt konstigt.
Kunskapen fanns. Kritiken och begreppsapparaten var på plats.
Det var lätt att få för sig att vi någonstans var på god väg att koppla grepp på självsvält och kroppsfixering. Det var inget mystiskt längre, det var en konkret sjukdom, något att arbeta med och mot.
I stället drev en perfekt storm in över Landet Ätstörd.
Jag minns när jag själv började arbeta mer kontinuerligt med tv, chefen som sa ”grattis, nu har du skrivit på för den bästa diet som finns – alla som syns i tv går ner i vikt!”. Han hade en poäng. Under årtiondet som gått har varenda ung människa kunnat bli sin egen tv-kanal, live dygnet runt på sociala medier; se vad jag äter, se hur jag tränar, se hur min kropp ser ut ur den här vinkeln.
Det är kroppen som projekt, frikopplad från andra funktioner. Kroppskulturellt kapital.
I dag pratar läkare och forskare om att vi lever i ett ätstört samhälle. Det är bra, för det flyttar förståelsen från individ till kollektiv. Det senaste årtiondet har en bred politisk doktrin försökt göra precis tvärtom, och kopplat frågor om klass och makt till individuella val.
Vi har pratat om stil och brist på stil, normaliserat hyperkonsumism, kopplat personlighet till vad vi köper eller hur vi ser ut, och kapat alla övre gränser: du kan alltid resa mer, köpa mer, träna mer, löpa mer, banta mer.
Direktörer springer tio mil i veckan och kör ultramaraton eller etapplopp på semestern. Unga tjejer mäter mat med ögonen och lägger ut frukostbilder på insta (och skriver om hur mycket de älskar pizza eller smågodis, den fysiska motsvarigheten till att prata om att man aldrig pluggar inför proven i skolan). Företag inför obligatoriska träningstimmar för sin personal.
Och där sitter vi, på förtvivlans pelare i speglarnas sal.
När jag pratade med Tina om anorexia berättade hon att det bästa med sjukdomen var att den fick henne att känna att hon hade kontroll, i ett liv där allt annat bara skenat iväg.
Det var en ögonöppnare, åtminstone för mig: att det handlade om kontroll, inte brist på kontroll.
En bit in på 2000-talet är kroppen sitt eget kapital, intimt kopplad till det individuella projektet. Ätstörningen eller träningsstörningen är inte unik längre, utan en logisk förlängning av ett konkret maktutövande.
Det finns så många saker att protestera mot 2018, så många strider som kommer att avgöra vilka liv vi egentligen får, hur vi egentligen mår, eller vilken sorts samhälle vi bygger tillsammans. Ett exempel ur högen: Borde inte våra resurser fördelas lite mer rättvist?
Men det är lättare att titta på sin egen kropp, att protestera mot den, kriga mot den, till och med döda den.
För att vi kan. För att vi indoktrinerats att koppla ett par extra kilon till dumhet och lättja, till brist på ambition och kontroll.
Vem vill anställa en sån? Vem vill ligga med en sån? Vem vill vara en sån?
Mörkertalen för ätstörningar är svindlande, gränserna är inte alltid knivskarpa och det finns fortfarande – inte minst bland män – skamkänslor och en motvilja mot att söka hjälp.
Det är som om det handlade om ett personligt misslyckande att ha tappat kontrollen, som om det inte lika mycket handlade om en hel samtid som hjälps åt att knuffa varandra mot stupet.
När jag först flyttade till Stockholm låg min tunnelbanestation bredvid ett av stans allra vackraste förortsbibliotek, men böckerna finns inte kvar där längre. Biblioteket är ersatt av ett gym, öppet mellan 05 och 23.
Det är där vi springer, för att försöka få kontroll på allt.