Pelargoner - det som får mig att tro på uppståndelse
Att unna sig en blomma. Det måste man. Jo, det är säkert. Blommor tillhör de små onödigheter som är nödvändiga. Men mest behöver man dom när livet är kärvt och ovilligt och man inte vill stiga upp om morgnarna.
Fast då brukar det vara svårt att komma ihåg att ge sig en blomma. Jag skriver det här för att påminna mig om att jag har rätt till sju tulpaner mitt i veckan. Utan att jag ska tycka att det är lyx. Bara att gå in i blomsteraffären. Där mimosan så här års luktar lätt och lyckligt och man tänker att någon gång, då ska det bli mimosa också.
En gång, när jag låg på sjukhus, fick jag en stor bukett av en mer besutten väninna. Jag hade just fött barn för resten och jag glömmer nog aldrig den frihet och glädje jag kände över att ligga på sidan och titta på mimosans gula bollar och inandas doften av sydliga land med mjuka varma vindar.
Men tulpaner luktar också gott. Särskilt dom gula, dubbla. När de slår ut, exploderar de liksom. Men de skära, med långa gröna blad och stjälkar som gnisslar litet när man sätter dem i vas, de är också fina. Ett tag bodde jag granne med en handelsträdgård. Någon kall läskig februarimorgon kunde jag då ta köksportmonnän och gå ner till växthuset där det stod och buntade tulpaner i knippen på tjugo och tjugo.
Tulpaner är vackrast när det är många av samma färg. Jag unnade mig en hel sån bunt och den otroliga känslan av överflöd och rikedom som det var att packa upp dem i köket och leta fram tillräckligt stora byttor. Det är riktigt sant att det inte går att vara ledsen när man sätter blommor i en vas. Hur deppig man än är, så i den stunden viker det, det är som om blommornas fräschör smittar av sig. En lång stund känns det lättare och möjligt att klara saker och ting.
Blommor som doftar är bäst. Förr i världen gav jag mig bara en hyacint till jul. Det här året gjorde jag något som nästan kändes förbjudet. Jag började köpa hyacinter redan vid lucia och tänker hålla på ända tills trettonhelgen är över. Det är som sagt något som är emot reglerna. Men jag mår bra av det. Bättre än utan hyacinter i alla fall.
Sen kommer äntligen tulpanerna. Tulpaner får inte stå och bli gamla, för då känner jag mig likadan. De får slå ut ordentligt, tappa huvudet, bli litet trötta. Sen slänger jag dem. Det finns en ruskig sort som inte slår ut. Jag vet inte vad man gjort med dem. Men dom vissnar liksom i knopp. Det verkar så onaturligt. Som en kvinna, som ser likadan ur vid fyrtio som när hon var tjugo.
Snart ska jag ta upp pelargonerna ur källaren. Den enda gång man tror på uppståndelse är när man ser denna torra, knotiga pinne plötsligt få små, små gröna knutor som sen blir till blad och nya grenar och när första blomknoppen kommer?
Jag ska köpa några till också för jag vill ha många röda och kära om vartannat. De ska fylla det långa köksfönstret. Pelargonerna ger mig en sån känsla av trygghet. Det är gamla, stillsamma bondkök. Det är Carl Larsson och ”den lilla lilla gumman” av Elsa Beskow. Detta mitt hem må vara snurrigt på många sätt, det kan svikta och gunga, men så länge pelargonerna blommar, så kan det inte gå över styr alldeles. Med närmast vidskeplig omsorg ser jag alltså till att vattna lagom och göda och plocka bort gula blad. Blommorna måtte förstå vad de betyder för mig, för de skjuter ständigt nya knoppar och täcker nedre delen av köksfönstret med sitt grenverk.
Om jag reser bort och ber andra se till dem, hämnas de med att tappa blad, tvina bort. Usch i somras var det hemskt. Som spöken grinade dom åt mig med nakna grenar och knoppar som svartnat i kanterna utan att slå ut. Det var nästan panik jag kände, när jag klippte ner dem och bad dem skynda sig att växa upp igen. Och triumfen och lättnaden när det kom nya blad och jag märkte att de började leva igen. Det var som om jag själv varit dålig, men nu var feberfri igen.