Jag blir hög av sport efter hjärnskakningen

Jag är en sportknarkare.

Men jag sitter inte bland kuddtofsarna och tittar på vad som händer.

Det är ljudet jag är efter.

De speedade rösterna.

Det högoktaniga språket.

Den blinda optimismen.

Och när andra sätter på pop eller klassiskt, när de ska dammsuga, så letar jag efter en ishockeymatch, ett störtlopp, en femmil eller en final på 100 meter.

Jag vill ha ljudet, rösterna, tjoandet och skriken.

Den där upphetsade ljudmattan av pepping går rakt in i min hjärna.

Och allt har sin förklaring:

Jag åkte skridskor på en sjö. Jag gjorde ett hopp, föll och tuppade av. Mina kompisar hängde mig som en säck potatis över en cykel och forslade hem mig. Jag hade en hjärnskakning och mamma bäddade ner mig i ett rum alldeles nära teven som stod i vardagsrummet.

Det var 1957. Det här var kvällen då det svenska ishockeylandslaget Tre Kronor mötte Sovjetunionen i Moskva. Det var Lasse Björn, Roland Stoltz och Sven Tumba Johansson.

Och det var bara min familj som hade en tv på flera mils omkrets.

Vardagsrummet och matsalen var packad av folk. Men det var inga som vi kände. Killarna hade bara dykt upp i mörkret, knackat på och frågat om de fick se matchen. ”Javisst, välkomna in”.

Det var nu det hände: jag låg där bakom ett draperi och yrade. Och vrålen och glädjen rann som sirap in i min hjärna.

Och sedan dess: jag blir hög av sport. Jag blir hög av sportspråkets energi, vilja och tokfokus.

Här är några exempel från Oslo: ”Nu gäller det.” ”Han har hyfsad position.” ”Nu kommer det att gå fort.” ”Nu drar de upp.” ”Nu hakar vi på tåget här.” ”Han pappar upp.”

Andra ord: tokladda, kriga, satsa, kämpa. Magnifik, majestätisk, makalös.

Och så handlar det om konsten att gå vidare. Charlotte Kalla: ”Jag blir ledsen, men det är bara att försöka tända till.” Magnus Hellner: ”Jag kunde kriga på. Jag är ändå där uppe och krigar.”

Och att stå för sina misstag. Vallnings-chef Poromaa: ”Jag tar på mig hela ansvaret. Det var för dåligt.”

Och att kunna se ljuset i mörkret. Favoriten Daniel Richardsson som blev 42:a i klassiska: ”Jag stod nästan still i utförsbacken, men jag kände mig stark ändå.”

Följ ämnen i artikeln