Ljuger de – eller bryr de sig inte?
Oisín Cantwell: Kriminalvårdens beteende efter mordet är oacceptabelt
Kriminalvården har efter mordet på fångvaktaren visat prov på ett beteende som välvilligt uttryckt kan beskrivas som slappt.
Cheferna antingen ljuger eller har inte orkat ta reda på vad det var som hände.
Jag kan inte bestämma mig för vilket alternativ som är värst.
Vi vet följande:
En dokumenterat farlig man, häktad för mordförsök sedan han försökt hugga ihjäl en barndomskompis, och en person som var så krävande att Rättsmedicinalverket vägrade ha med honom att göra, skulle i måndags upp på häktets tak för sin dagliga rast.
Där slog han ihjäl den ledsagande vakten.
På presskonferensen efter mordet hävdade häkteschefen Agneta Kempe att två anställda följde med den häktade. Detta upprepade hon då jag pratade med henne i går.
Detta, vet vi nu, är inte sant. Den andra vakten kom till undsättning först då misshandeln börjat.
Ljuger chefen? Eller har hon bara inte tagit reda på vad det var som hände? Jag vet inte.
Men jag vet att man inte behöver vara Sherlock Holmes eller ens professor i kriminologi för att begripa att anställda inte ska lämnas ensamma med en misstänkt våldsbrottsling som enligt häktets egen bedömning är att betrakta som osedvanligt farlig.
Och om så trots allt sker, och får dessa katastrofala konsekvenser, finns det all anled-
ning att se över och skärpa reglerna.
Men det håller inte Christer Isaksson, säkerhetschef på kriminalvården, med om. Han förklarade för mig i går att det räcker med att upprepa för häktena hur rutinerna faktiskt ser ut.
Nej, Isaksson, det räcker inte. Vakter ska inte vara ensamma med våldsamma galningar. Punkt slut.
Det gick inte att förutse att mannen skulle döda kvinnan, men det är sannerligen inte ovanligt med våld på landets häkten.
Sex vakter av tio har blivit misshandlade eller hotats med misshandel, enligt en undersökning som fackförbundet Seko gjorde för två år sedan.
Facket har länge påpekat att situationen är oacceptabel, men de nya pengar som har skjutits till har gått till säkerhetsanordningar och nya byggnader, inte mer personal.
Och de anställda tvingas mer och mer ägna sig åt administrativa arbetsuppgifter, mindre och mindre åt kriminalvård.
Jag säger inte att fler vakter med automatik löser alla problem. Sverige har, näst efter Norge, världens mest personalintensiva kriminalvård. Och vi bör komma ihåg att det här är det första mordet i sitt slag.
Men det räcker med att för ett ögonblick fundera på alla dessa självmord som de misstänkta lyckas begå för att inse att det finns uppenbara brister i våra häkten.
Att kriminalvården inte ens överväger att utreda sina rutiner när en vakt blivit mördad är anmärkningsvärt.
Att cheferna inte ens tagit reda på vad det var som hände då kvinnan dödades är oacceptabelt.