Ibland blir det bara lite mycket ”bara”
Mia Skäringer svimmade i duschen.
Och vaknade på akuten och kunde inte andas.
Hjärtat högg.
12 000 biljetter måste bokas av.
I tidningen Yourlife skriver skådespelerskan och manusförfattaren Skäringer om sin kollaps.
Det hade varit en alldeles vanlig dag, den sista dagen på ”mammaveckan”. Om två dagar skulle det bli full fart igen. Hon skulle spela dubbelföreställning på ett fullspikat Cirkus och sedan var det sju föreställningar på raken.
Men just den här kvällen skulle det bara vara ett enda långt bara. Skäringer skulle bara vara en ”bra mamma”. Hon ska bara packa upp några flyttlådor. Bara laga mat. Bara svara på 2 500 mejl. Bara göra läxor. Bara ringa fem viktiga samtal. Bara lägga fram kläder. Bara packa gympapåsar. Bara borsta tänder. Bara läsa böcker. Bara trösta ledsna barn som tycker att mamma har varit borta för mycket. Och så måste hon bara somna: ”För jag har inte sovit en hel natt på flera veckor. För jag har nyss separerat. Nyss flyttat. Jag måste sova i natt.”
Bara?
Ja, hur bara är det att göra allt som måste göras hemma, när du redan har kört i 120 knutar på jobbet?
Så varför envisas med att använda det där bara-ordet?
För att peppa oss själva?
För att lura oss själva att det här är väl inget? Enligt regeln: om jag gör det här till ett noll-projekt, så kan jag göra det utan att jag ens lägger märke till det själv.
Eller hur?
Men tyvärr. Det där självbedrägeriet har ett namn. Det är självutplåning.
I en forskarrapport för några år sedan, så jämförde man hur män och kvinnor värderade sina jobb. Maskinförarna med de komplicerade och tekniskt avancerade lastvagnarna krävde ett lönetillägg så fort de gjorde ett lyft. Och de fick också mer i lönekuvertet.
Men kvinnor som har lyft dagarna i ända i tjugofem, trettio år har aldrig fått något extra för det. Att lyfta hundratusentals kilo kropp i vården har inte något med kompetens eller yrkesskicklighet eller teknik att göra.
Det kallas för att ”hjälpa till”.
Att bara ”hjälpa till”.
Noll kronor i kuvertet.
Så tack Skäringer för att du har lanserat ordet ”bara”.
Ett blygsamt, men revolutionärt ord – om man hanterar det rätt.
Glöm nu bara inte att krya på dig.