Tv-branschen har fått sin beskärda del av galningar

Bland excesserna i tv-branschen finns snart ingenting som förvånar.

Nej, jag talar inte om knarkare och bankrånare och annat löst folk som befolkat industrin.

Jag syftar inte på att kanalerna reagerar som långsamma fiskstim, inte om talangprogrammen som går tretton på dussinet, inte om horderna av smakdomare och mellanchefer som vecklar in sig i varandra i väntan på Alexanderhugget.

Jag talar om hur några av dem som producerar populära tv-program bär sig åt på fritiden. Om de oskyldiga barnfamiljer som sitter framför tv:n kände till dessa mörka hemligheter så skulle de kasta ut burken med sladdar och allt.

Till vardags jobbar de här tv-arbetarna hårt. Men när de är lediga försvinner hämningarna så vad som helst kan hända. Och, det gör det.

Nyligen ringde en teknikchef på motorcykelsemester i Mariehamn. Han och en kompis hade hyrt en stuga och de var så topptankade redan klockan tio på förmiddagen att mannen som hyrt ut stugan fick skämmas när han såg dem vingla runt i den åländska arkipelagens huvudstad.

Teknikern ringde oavbrutet hem hela dagen och sluddrade. Han hade ett viktigt meddelande till dem som skulle komma på motorcyklar under helgen: de skulle ta med sig tatueringsgrejerna.

Givetvis brast omdömet fullkomligt hos dem som anslöt. De tog med sig allt bläck och hela verktygslådan.

Under ett monstruöst fylleslag i stugan de hyrt av mannen som skämdes tatuerade de varandra, producenter, redigerare och projektledare, allihop. Det blev glada gubbar, konstiga namn och osymmetriska hjärtan.

De gaddade tummar och ljumskar och onämnbara kroppsdelar med obegripliga figurer tills de liknade klotterplank. Allt på fri hand, utfört av rena amatörer som knappt kan rita streckgubbar på ett vanligt papper.

I pauserna for de runt med motorcyklarna i trädgården som ägdes av mannen som skämdes. Med bara stövlar på. I övrigt var de helt nakna. Med sådana

hyresgäster behöver man inga fiender.

Ångest är inte nödvändigtvis en arvedel. De här killarna fick mer än nog av den ändå, när de nyktrat till.

Varför skriver jag det här?

För att ni ska få lite distans till det ni tittar på. Det finns nämligen ett liv bakom kulisserna i talangjakterna också. I varje dokusåpa, matserie, bygg- och magasinsprogram finns det dimensioner få människor vill höra talas om.

Det är helt enkelt gott om galningar i tv-branschen.

Tänk på det när ni ska fredagsmysa i kväll. Ni ser dem inte i rutan. Men de lurar där i bakgrunden som farliga väsen.

Följ ämnen i artikeln