Att ta avsked ger mig ångest

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag är separationsinvalid.

Det betyder att jag har förfärliga problem med att separera - från det mesta: människor, djur, platser, landskap, ting, årstider, adresser, rutiner, julgranar, adventsstakar och hyacinter. Bara för att nämna några exempel.

Häromdagen meddelade goda vänner att de hade bytt telefonnummer. Jag tyckte omedelbart att det var rysligt sorgligt. Att jag inte skulle slå det gamla numret mer! Snyft!

Skadan har förmodligen uppstått för mycket länge sedan till följd av alltför tidiga separationer i alltför späd ålder.

Till separationsinvaliditetens symptom hör bland annat att jag avskyr att åka hemifrån. Egentligen alltid men särskilt om jag ska bli borta mer än ett dygn. Fullt följdriktigt har jag skaffat mig två hem på ganska långt avstånd från varandra. Därmed utsätter jag mig för att åka hemifrån även när jag åker hem. Så beter sig en självplågare till separationsinvalid.

När jag skriver detta sitter jag i min stuga i Finska vikens östra skärgård. Utanför mitt fönster ser jag havet, stranden, stenarna där barn jag lekt svepta i vinterskrud. Inne brinner levande ljus, hyacinternas doft blandar sig med de hemtrevliga lukterna från kaffekokaren och varma, sovande hundars snötvättade pälsar.

Det sliter emellertid i mitt hjärta, svider i min själ. Om några timmar ska jag bryta upp, släcka ljusen, slänga hyacinterna, dra ned värmen på sparlåga och lyfta in hundarna i kombins lastutrymme: Vi ska hem till Stockholm! Snyft!

Det värsta är att det var likadant för en vecka sedan när jag lämnade hemmet på Söder för att ta båten till Helsingfors: Åh, ajö, älskade hem! Ajö, underbara stad med alla julens ljus! Snyft, snyft!

Till separationsinvaliditeten hör naturligt att jag inte tycker om förändringar, som nu detta med telefonnumret är ett fånigt uttryck för. Det gäller inte bara förändringar i mitt eget liv utan också i närståendes. Inte ens förändringar som uppenbart är till det bättre gillar jag. Allt ska vara som det alltid har varit.

Denna ovan beskrivna invaliditet tillhör förstås inte det värsta en människa kan råka ut för, låt vara att den exponerar en för en del onödig ångest och ledsenhet. Själv har jag väl bemästrat den ganska bra just genom att tvinga mig till separationer, förändringar, omflyttningar.

Undermedvetet har jag fattat att jag måste utmana denna min särskilda känslighet för om jag inte gör det begränsar jag mitt liv på ett fatalt sätt. Likväl har denna separationsinvaliditet, som i botten är övergivenhetsångest, sannolikt bidragit till att jag aldrig har vågat dela mitt liv med någon: bättre att vara ensam än att bli övergiven, har jag sagt mig, omedvetet förstås.

När jag var liten för sextio år sedan visste spädbarnsforskningen ingenting om de riktigt små barnens psyke. Man utgick ifrån att bebisarna mådde bra bara de blev väl omhändertagna fysiskt. Att deras sinnen tog intryck av omvärlden räknade man inte så mycket med.

Så fick min mamma inte sköta mig sedan jag ett tiotal veckor för tidigt född hade lagts i kuvös. Inte heller fick hon etablera någon kontakt med mig på barnsjukhuset dit jag fördes för att hämta krafter. Sköterskorna växlade. Barnen fick skrika.

Jag var långt över ett år gammal innan jag fick komma hem. Ett gråtigt barn som satt och skrek i sin hage. Skrikande barn skulle på den tiden inte skämmas bort med att den de ropade på kom.

Under de där första åren blev den till den där nöden, som är helt oåtkomlig för min vilja och mitt förnuft och som går som en gråtkramp genom hjärtat när jag måste skiljas från något jag införlivat med mitt liv, sådant det är för stunden.

Jag tänker ofta på dessa mina erfarenheter när adoptivbarns öden diskuteras.

Jag var ju så lyckligt lottad att jag till sist ändå fick växa upp hos mina kärleksfulla biologiska föräldrar. Men något tror jag mig förstå om mörkret många adoptivbarn bär i sitt hjärta även om goda föräldrar har fostrat dem sedan de övergivits av dem som satte dem till världen.

Yrsa Stenius