Trenden i dag: Icke-feminist är helt rätt

Nej, allt är inte Linda Skugges fel! Blondinbellor, ministrar och fotbollsfruar är inte heller feminister 2009. Visste man inte bättre kunde man tro att övriga inblandade också gett upp. Sveriges samlade trupp av intellektuella feminister verkar ha fastnat på terapisoffan begråtandes att feminism inte är ett vänsterprojekt längre eller tjafsande om huruvida de ska använda ordet bör eller kan om kampen (nej, jag skojar tyvärr inte), alternativt så sitter de vid köksbordet och bitterfi ttar sig över den hopplösa familjen utan att lyfta ett finger själva. För att inte tala om Fi som envisas med att positionera sig mot vita medelålders gubbar samtidigt som det är vita medelåldersgubbar som skänker dem en miljon spänn.

Under tiden diskuterar Sverige abortregister och vissa kommuner vill begränsa antalet timmar barn får vara på dagis trots att heltidsarbetande föräldrar som inte kan frilansa från soffan inte har någon annan utväg och i föräldratidningar tuggas samma frågor:

När är det okej att hämta på dagis? Är jag mindre kvinna om jag tar kejsarsnitt? Får man ge sina barn fiskpinnar? (När blev moderskap likställt med iq fiskmås?)

Kvinnliga programledare/artister/ kändisar är återigen mest intresserade av bantning (jag är också skyldig, ja, hold your emejls, please) och släta ansikten och i näringslivet står det still, hot om kvotering leder ingenstans. Ändå, jag deppar inte. Det var nämligen inte bättre förr. Modiga kvinnor och män med idéer om kvinnors lika värde stred för oss. Utan kvinnokampen skulle Blondinbella inte kunna vara en framgångsrik tjej med företag, utan hon skulle ägna hela dagarna åt att ta hand om Nils tio barn, fastkedjad vid spisen med odiagnostiserad förlossningsdepression. Men där (medelklass)kvinnorna och ett litet antal män några generationer bak slogs med näbbar och klor för att förbättra ALLA kvinnors villkor har medelklassen i dag inget att säga. Fattiga kvinnor i världen – gäääsp. Unga med ätstörningar – kom igen, alla är vi störda. Pappor som inte har någon rätt till sina barn – kvinnan födde ungen, hon behåller ungen.

Men vi kan väl ta en liten historie lektion nu när vi ändå är här. Dagis har vi för att kvinnor slogs för att få komma ut i arbetslivet och bli självförsörjande. Det var en viktig revolution när kvinnor kunde börja tjäna egna pengar. Rätten till abort kämpade bland andra Hans Nestius, dåvarande Fup, Folkpartiets ungdomsförbund, för efter att ha hört de horribla historierna om hur svenska kvinnor åkte till Polen och gjorde illegala aborter (i dag är det polska kvinnor som åker hit i stället). Även ett flertal liberala kvinnor deltog flitigt i debatten för fri abort. De ansåg att det handlade om rätten för den enskilda individen att få bestämma över sin egen kropp (rätten till abort var inget vänsterprojekt med andra ord). Och om man nu vill undvika en jobbig abort så har man ju p-pillret.

Det var Margret Sanger, kvinnoaktivist, som slog sig ihop med den stenrika aristokraten Katherine McCormick på 50-talet i USA då preventivmedel var förbjudna. Tillsammans med två män (Gregory Pincus, biolog och John Rock, katolsk lärare) lyckades dom framställa det första p-pillret.

Så jag beklagar att det i dag är helt rätt att lägga sig i nischen ickefeminist. Beklagar att folk tror att som feminist måste man ingå i ett led och per automatik hata porr eller se barn som hot mot frigörelse. Beklagar att fler inte vill hylla sitt arv eller sin framtid för den delen. Men är det bara en trend som allt annat så hoppas jag att den blåser över lika snabbt som haremsbyxan.

Kvinnor likställs nämligen inte längre med bebisar, och behöver verkligen inte se ut som det heller.

Följ ämnen i artikeln