Alla råkar ut för en av dessa mornar
D
et var väl tidigt 70-tal och jag gick kurs i jazzbalett. En av våra mest älskade lärare hade ofta svårt med mornarna. Ursinnigt ruschade han in en kvart för sent och sa "not a word. It was just one of these mornings ...".
Och vi förstod och förlät. Det har under åren slagit mig hur precis det där satt. Vem av oss i denna lokal råkade inte då och nu ut för en av dessa mornar ... Ja, inte sant. Lördagsmorgnar då solen skiner och nu är det bara att sparka av sig täcket, rusa in i duschen, äta nyttig frukost, ringa bästa väninnan och göra upp om en härlig promenad.
Men när det är en av dessa mornar känns ingenting lockande. Man burrar ner sig i största kudden, kryper ihop i fosterställning och vill inte. Somna om? O, nej, det är det inte tal om. I stället fylls man av känslan av att vara i onåd. Men vadå, jag skojade ju bara. Jag menade inte att vara elak. Andra tankar fräter mera. Att han inte ringt som han lovade och när jag inte kunde hålla mig hade han telefonsvararen på. Och sen var det upptaget. Nej, JAG ringer inte igen men fy fan vad jag fryser om fötterna, jag undrar var jag la dom där mulliga blå sockorna ...
Ju längre man ligger desto mer låst blir läget. Det finns inga bra skäl för att ligga här som i en puppa. Endast kissnödigheten kan få en på fötter. Dricka ett glas vatten, bre en smörgås kanske och sen in i rummet igen och fy fan vad kallt golvet är och vad är klockan? NEJ jag vill inte veta det. Han ringer ju inte i alla fall. Söka efter de där sockorna. Nehej, inte där heller och sen är man i sängen igen. Kurar ihop sig. Kramar sig själv av brist på bättre.
Det är en story som till slut ändå får sin upplösning. Man masar sig upp. Men ute har solen gått i moln. Jag är inte klok som låtit halva dagen gå.
Detta är ett arv av gamla fäder. Den puritanska skolan, Morgonstund har guld i mun. Fråga svenska skolbarn vad de tycker om det. Visst borde man få ligga och dra sig utan att känna sig usel. Men som jag kände mig häromdagen, trotsig och ursinnig och less vägrade min kropp att stiga upp. Och vad hade jag då för viktigt att ta itu med? Men jag måste ju upp och vara skött och påklädd när hemtjänsten kommer. Dom får inte se mig så här. Då kan dom slå larm. För det måste ju vara någon ordning på torpet. I dag har jag inte lyckats få tag i någon som kan promenera mig en halvtimme. För två år sen ingick det visst i rutinen. Men nu har det blivit för dyrt, sa stämman. Att det blir ju för dyrt.
Det svenska förhållandet till sängen är lite anspänt. Sängen har gärna varit gömd, eller skyld, kamouflerad. I siestans länder är den skamlöst stor och bostadens viktigaste möbel.
Men också i Sverige har vi haft konstnärer och skribenter som suttit kvar i sängen och gjort dagens pensum där. Mycket kuddar, ett skrivstöd att luta block mot. Eleganta herrar som så småningom steg upp svepte in sig i en sidenmorgonrock innan de drack kaffe och sen tog itu med toaletten. En lätt lunch kanske. Mera kaffe, cigarett. Karl Gerhard-
typer. Kuplettskrivare som jobbade bäst i sängen.
Som ung tecknerska steg jag visserligen upp men trädde en stor slarvklänning över nattlinnet och satte mig vid ritbrädan, gjorde jobbet, la i kuvert innan jag en bra stund senare gick in i duschen, gjorde mig i ordning med makeup och allt och reste in till stan för leverans. Min man tyckte ogillande att jag var en djävla negligémänniska.
Den gamle Matisse satt i sängen och klippte dansande former i papper.
Den mest sängbundne är otvivelaktigt Marcel Proust som för gott bodde i sängen och i sovrummets dunkla ljus. Där levde han ett rikt och upphetsande liv genom de gestalter han skapade.