Misstagen blev hennes helvete
Som om det inte vore nog med att narkosläkaren hamnade i en tre år lång juridisk mardröm då hon felaktigt anklagades för lilla Linneas död.
Misstag på Astrid Lindgrens barnsjukhus tycks ha legat bakom åtalet mot denna oskyldiga människa.
Är eländet något så svårslaget som en kombinerad rätts- och vårdskandal?
Läkaren har anmält till Socialstyrelsen att tre av hennes kollegor vid fyra tillfällen under några dagar ordinerade det starka sömnmedel som hittades i den döende flickans kropp – utan att journalföra det.
Det var just detta medel, Tiopental, som åklagare hävdade att narkosläkaren injicerat i barnet för att döda henne.
Det här är en anmälan som möjligen skulle kunna avfärdas som en havererad människas desperata kamp om det inte vore för att chefläkaren på sjukhuset i ett brev erkänt att påståendena troligen stämmer.
Uppgifterna hade, för att uttrycka det försiktigt, fått betydelse för polis och åklagare. Det hade på ett väldigt tidigt stadium stått klart att det skulle bli hopplöst att bevisa någonting om det varit känt att den ena läkaren efter den andra plockat fram sömnmedel.
I sin friande dom konstaterar också Solna tingsrätt att det ”trots avsaknad av dokumentation inte kan uteslutas att barnet getts Tiopental vid flera tillfällen före den 20 september 2008”.
Det finns således skäl att fråga sig vad som egentligen pågår på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Att det gjordes fyra journalmissar under tre dagar för samma patient imponerar inte. Det blir inte mindre rörigt av att sju läkarsekretare kopierade delar av journalen utan samordning och utan att ansvarig läkare informerades.
Inte heller kommer de läkare som hållit tyst om att de gett flickan sömnmedel i stället för att skynda till sin felaktigt anklagade kollegas sida att gå till historieböckerna för sin heroism.
Sjukhusets ledning rycker på axlarna. Dokumentationsbristerna var inte allvarliga. Och det vore ”olämpligt” att kritisera läkarna ”med tanke på den långa tid som förflutit”.
Någonting säger mig att dessa tre år upplevts som betydligt längre för narkosläkaren än för slarvpellarna.
Att rutinerna på sjukhuset lämnar en hel del övrigt att önska fritar dock inte polis och åklagare från ansvar för ett av de värsta rättsövergreppen som begåtts i modern tid i detta land.
Det stod klart för var och en som bevittnade rättegången och såg landets ledande experter klia sig i huvudet och ha alla möjliga olika åsikter om vad som hade hänt att läkaren omöjligen kunde fällas.
Vi har alla anledning att känna tillfredställelse över att domarna i Solna tingsrätt frikände läkaren med sådan kraft att en människas förlorade heder upprättades igen.