Jag hittade glömskan när mitt liv blev stulet
Ibland ingriper livet och tar i från dig allt du har.
Och ersätter det med något annat.
Det hände i alla fall mig här i Barcelona.
Det var första kvällen. Gick ut en sväng. Kom hem. Balkongdörren stod på glänt. Hade jag verkligen lämnat den så? Jag såg: högen av euro var borta.
Och datorn? Hade jag inte nyss lagt den fyrkantiga silverfisken på laddning där borta i hörnan? I hörnet där det nu bara lyste en tom fläck.
Datorn var borta.
Pengarna var borta.
Till och med glasögonen var borta.
Det kändes som om jag var tömd på hela min identitet: Kan inte se. Kan inte koppla upp mig. Kan inte köpa och välja och vraka. Kan inte jobba.
Vem ... vem är jag då?
Två poliser kom och förklarade: ”De klättrar som apor efter fasaderna och de tar bara vad de vill ha. Pengar, datorer och Iphones”. Nästa dag och ett par hundra 020-nummer senare, så är det dags för nästa stjärnsmäll: jag har ingen försäkring som täcker den silverfärgade datorn.
32 000 i sjön och jag kan inte klandra någon annan än mig själv.
Så jag sjönk in i självömkan.
Då knackade det på dörren.
Det var min vän S.
Hon drog med mig till ett undanskymt, men ändå centralt placerat bad bakom palmerna här på Barcelonetan. Ett kommunalt träningskomplex med inomhus- och utomhusbassänger och bubbelpooler och ångbastu. En komplex labyrint av gångar och trappor och träningslokaler, gym, massage och
yogasalar. Och blå solstolar som står och väntar runt poolerna därute i marssolen.
Det dröjde innan jag lyckades knäcka den sociala koden: allt var fräscht och topp, men här fanns ändå ingen status. Inga sociala markörer. Inga vita morgonrockar som signalerade: ”här står jag och mina pengar”.
Här simmade matronor i prickiga badmössor sida vid sida med tävlingssimmare. Här gled före detta casanovor omkring i tajta cykelbyxor. Här hjälpte atleter Blondinbellor att ställa in ... nej, jag menar – här hjälpte Blondinbellor sina mammor att ställa in roddmaskinen.
Här var ingen rätt, men ingen var heller fel. Ingen var gammal eller ung. Smal eller tjock. Vacker eller ful. Och den här upplösta mixen fick mig att glömma – vad det nu var?
Jag la mig på rygg, såg upp i himlen och simmade.