Det kommer en tid när mobilen är pryl och inte religion
Två kolumner på lika många veckor har jag ägnat åt mobiler. Här kommer en till.
För en vecka sedan skrev jag om rektorn som förbjudit mobiler på skolraster, i måndags om barnmorskor som larmar om ammande kvinnor som tittar på sin smartphone i stället för att se ”titta på barnet på ett aktivt sätt”.
Artisten Adele ringer i en viktelefon i sin nya video och vår landsfader Henrik Schyffert loggar ut och köper en Doro.
Doro. Det är den telefon som mamma köpte till pappa eftersom han kan laga en båtmotor i sömnen men inte kan skicka ett sms. Pappas Doro har en larmknapp som han ideligen kommer åt i fickan. Nu ringer pappa igen, undrar om det är ett misstag eller om han har fastnat med jackan i den satans propellern och behöver hjälp med en bortsliten arm.
Backlashen kommer nu. Nu ska den smarta telefonen hatas och ifrågasättas. Den förstör våra relationer, vårt sexliv, våra nackar, våra fingrar, den skadar våra barn och dåliga mammor blir ännu sämre.
Först hade vi ingenting, sedan hade vi ingenting, sedan hade vi ingenting, sedan hade vi sms och snake, sedan hade vi Instagram, Facebook, Blocket, Aftonbladet, Tradera, Candy crush, Quizkampen, Pinterest och otrohet via messenger. Vi fastnade i vinkelvolten och blev kvar.
Men nu verkar vi ha kommit till den punkt där jag allt oftare befinner mig: Jag stirrar apatiskt in i min Iphone och finner den genomskinlig.
”Jag är så trött på internet” deklarerar jag för mig själv och vet att det låter korkat. Som att hata luften därför att någon fisit.
Jag tror att det kommer en tid då vi har hittat en vettig balans i livet där mobilen är en pryl, inte en religion. Men det finns de som hatar människor som använder sin mobil.
För ett par dagar sedan läste jag ett blogginlägg skrivet av en patologiskt indignerad mamma som hade sett något fruktansvärt i i ett väntrum på BVC.
En annan mamma hade tittat ner i sin mobil när hennes son ropade att hon skulle titta på honom.
Bloggmamman hatade mamman som inte tittade på sin son och jag vill ta hennes bloggfingrar och dra i dem hårt in genom dörren till barn som lever i fattigdom, med alkoholism, övergrepp, mobbning eller något av de tusentals svårigheter ett barn kan utsättas för.
Att mamma inte tittar upp är inte nytt, det har alltid varit tråkigt att titta på barn som gör saker.
Minns ni somrarna med bryggbad och en miljard hopp och ”Titta på mig!”
Minns ni mamma på filten som försökte äta bulle och kaffe och lite krystat tittade upp för att se det miljonte hoppet som såg EXAKT ut som alla de andra hoppen (tillika exakt likadant som alla de andra ungarnas hopp).
Jag har citerat min älsklingskomiker Jim Gaffigan förut och jag lär göra det igen.
”I have more pictures of my kids than my father ever looked at me”.
Inför nästa sommar överväger jag att göra klart i bilen på väg till stranden: ”Ni får en titt per hopp och unge. Jag har min rating i Quizkampen att tänka på”.
Veckans klapp
Jag är före detta fotbollsfru och har gått på fler matcher än vad någon borde behöva utstå. Och jag vågar lova att INGEN hatar pappersklappor mer än jag. Men att dödshota Växjö Lakers presschef. Jag försöker att inte ha fördomar om hockeysupportrar. Jag
finner det omöjligt.
Veckans klipp
Jag skulle önska att produktionen bakom Svenska Hollywoodfruar klippte bort en del scener i serien. Låt mig precisera. ALLA. Vi som uppskattar kvinnor som bråkar högt i dyra klänningar väljer Real housewifes of fucking anywhere framför att någons hund blöder lite på tassen.