Sverige bidrar till kollektiv bestraffning av palestinierna i Gaza
Pogromen sjunde oktober var de fängslades hat mot de fria. Hörde mördarna i Gaza musiken som de fria dansade i öknen – dunk, dunk, dunkandet som signalerade frihet, lycka, kärlek?
Hamas kan inte existera utan palestinsk förtvivlan och frustration. Det fanns hopp en gång. I den första intifadans ursinne och stenkastning, när Hamas fortfarande bara var en religiös hjälporganisation, fanns hopp. Jag skrev om det då för över 30 år sedan, om moralen i resningen. Aldrig hörde jag några antisemitiska kommentarer. Då. Striden gällde jord och frihet, den var politisk och nationell, inte etnisk och nationalistisk.
Osloöverenskommelsen 1993 gav också hopp. Ledaren Arafat återvände från exilen till palestinsk jord. Israelerna lämnade Gaza som blev världens största fängelse men fortsatte sin expansion på Västbanken. 16 år efter att jag träffat en av intifadans stenkastande ungdomarna sökte jag upp honom igen. Han hette Marwan Heles. Efter en stund berättade han om sina drömmar:
”Jag vaknade i morse av en mardröm. Jag försökte springa från en raket som jagade mig, men jag kom ingenstans. Överallt runt mig var avslitna händer och ben ... avslitna händer och ben. Jag har så många mardrömmar. Periodvis varje natt. Jag drömmer att israelerna ska ta mig och jag försöker springa, men plötsligt står de framför mig igen. Jag ser mig själv utifrån. Jag är skadad. Jag vadar i avslitna händer och ben.”
Marwan åt piller varje dag. Han hade pengar. Han hade sökt psykiatrisk hjälp i Egypten och Dubai. Läkarna sa att det var normala drömmar för en person med Marwans uppväxt. Han berättade inget för sin familj om läkarbesöken. Visa styrka och stolthet. Inte svaghet.
Sådana var Marwans drömmar – drömmarna som en gång handlade om frihet.
De brottsliga israeliska bosättningarna på palestinskt område växte och växte och Arafat som kom hem och kysste jorden slutade som en bruten man, instängd i sitt högkvarter i Ramallah. Med darrande händer delade den en gång så stolte ledaren ett kokt ägg och bjöd mig.
1999 var det 177 000 israeliska bosättare på Västbanken. Nu är de 720 000.
Likt mordänglar kom hämnarna seglande på tysta vingar och våldtog och mördade och kidnappade ungdomar vars brott var att de befann sig i friheten.
Ungdomarna som dansade i öknen hade också drömmar.
Drömmarna slutar i svettiga nätter där man vadar i avslitna händer och ben.
Hat och blod, blod och hat i en långdans som aldrig tar slut.
För 31 år sedan hälsade en palestinsk vän och kollega på när jag bodde i Berlin. Han reste runt i Europa för att väcka fredsopinion. Uppväxt i flyktingläger på Västbanken var han ändå en duva. Som man säger.
Jag sa: Du måste besöka förintelsemuseet nu när du är i Berlin.
Han sa: Varför? Vi palestinier har ingen del i Europas skuld.
Jag sa: Därför att du ska förstå varför israelerna hellre skyfflar hela Gaza i Medelhavet än ger upp sitt område.
Någon gång kanske vi får veta vad Hamas strategi var. De visste att Israels svar skulle bli fruktansvärt. Efter den största pogromen sedan andra världskriget måste svaret bli hårt och skoningslöst. Alla visste det. Hamas också. Vad räknade Hamas ledare med att vinna? Vem gav dem vilka löften? Bakom pogromen finns ett grymt och cyniskt spel som återstår att avtäcka.
Några anställda i FN:s flyktingorgan UNRWA uppges ha medverkat till morden och kidnappningarna. Alltså stoppar USA och andra givare in sina bidrag till UNRWA. Ingen har visat eller ens påstått att organisationen är medskyldig, bara att några anställda är det.
Sverige följer efter.
Så ansluter vi oss till hatet och den kollektiva bestraffningen av alla palestinier. Piska dem alla! Exterminate all the brutes! som Joseph Conrad skrev i Mörkrets hjärta.
