Ett rätt sorgligt slut för anonyma it-troll
Nu ska det stramas upp och de anonyma it-trollen ska få visa sina rätta ansikten.
Eller bara stoppas.
Tidningarna har fått nog av rasism, sexism, påhopp, hot och annat klegg. I veckan: Dagens Nyheter har stängt sina kommentarsfält i avvaktan på ett nytt login-system. Expressen ska börja förhandsgranska, det vill säga kolla om inläggen är rumsrena. Aftonbladet förbereder ett login via Facebook och öppnar tills vidare inga nya artikelkommentarer.
Jaha, så gick det alltså med det stolta frihetsprojektet, där alla skulle få ”säga sitt” och ”delta i debatten”.
Där alla skulle bli publicerade i realtid på nätet.
Det var en gång en början. Det var i mitten av 1990-talet. Aftonbladet var världsledande på internet, en av de första tidningarna som begrep att här gällde det att lägga beslag på den nya informationstekniken.
Här gällde det att ta vara på alla röster och hjärnor som lurade där ute.
Det var en slags gryning.
Början var trög. På den tiden ville ingen seriös journalist befatta sig med den nya publiceringsplattformen. Det var peststämpel på det och det var därför som det blev jag som fick ta fram och lansera de så kallade ”diskussionsgrupperna”. En slags prototyp till det som senare skulle bli kommentarsfälten.
Inläggen rasade in.
Och jag minns hur imponerad jag blev. Har varken förr eller senare läst så vassa och välformulerade inlägg.
Mycket skarpare än våra egna ledarstick.
Men vad var det här?
Här berättar en kvinna hur hennes man slår och bedrar henne och nej – här skriver hon mannens namn med telefonnummer och allt.
Här är ett dödshot och här skriver någon en sexskildring som inte går att publicera.
Men som redan är publicerad.
Och det var så det började: moderering, förhandsgranskning och ”censur”. Men de anonyma inläggen sattes snart på fri fot. 15–16 år har gått och nu håller gaten för de frisläppta it-trollen på att stängas.
Jag tycker att det är rätt, men sorgligt. Anonymiteten behövs. Världen är inte god och allting kan inte berättas med sitt rätta ansikte.
Principen är: allt ska kunna sägas – av alla. Det handlar bara om hur vi säger det.