Vi övergav barnen och rökte i sängen
Saker försvinner. Det måste ni ändå ha märkt. Ena minuten är de där. Verkligen där. Mitt framför allas nyllen. Och sedan, plötsligt, är de bara borta. Ingen vet vart de tagit vägen. Och ingen verkar bry sig.
Vad har till exempel hänt med alla sängrökare? Kommer ni ihåg dem? För inte så länge sedan, drygt 20 år ungefär, fanns det sängrökare överallt. Det måste det ha gjort. För alla pratade om dem.
Vi levde i en nation av sängrökare. Sängrökningen var så utbredd att staten var oroad. Socialstyrelsen rynkade pannan. Brandförsvaret skakade på huvudet.
I tv pumpades det ut varningsfilmer om sängrökning. Det fanns statistik över sängrökningen. Så och så många människor brinner inne på grund av sängrökning. Så och så många elds-vådor beror på sängrökning. Sängrökning är ett samhällsproblem. Nu måste ni minsann skärpa er, svenskar. Ska ni röka, så gör det sittande. Eller ännu hellre stående. Utan stöd.
Ungefär så. Man anade något slags kris i befolkningsfrågan. Svenskarna var i färd med att utrota sig själva genom att tända på de polyesterfluffiga 70-talstäcken de låg invirade i.
Så plötsligt blev det tyst. När hörde du senast ordet sängrökare? Om du tänker efter. Just det.
Säg sängrökare till dina barn och de vet inte vad du pratar om. De skulle tro att säng inte bara var en säng, utan också något slags syd-amerikansk gräsart som i kombination med eld har ett betydande underhållningsvärde. Pundare, haschare, sängrökare. Så ungefär.
Ena ögonblicket ett
centralt samhällsproblem, andra ögonblicket undanstuvat i mörka hörnet på den kollektiva vinden. Och ingen undrar vart sängrökarna tog vägen.
Eller nyckelbarnen. Minns ni dem? De var samma historia. Ett tag gick det inte att läsa en tidning, eller slå på tv:n utan att bli utstirrad av ett nyckelbarn. Tv-nytt hade minst ett inslag per kväll. Det var tabeller och grafer. Socionomer och psykologer. Läkare och terapeuter. Ungarna satt där, ensamma i trapphusen, med lägenhetsnyckeln i ett snöre om halsen. Föräldrarna var någon annanstans. Och allt skulle gå åt helvete.
Ett samhälle av människor som hade haft nyckel om halsen när de var barn kunde aldrig fungera. Vi stod på randen till avgrunden. Vi var bekymrade. Vi var mycket bekymrade.
Så en dag måste nyckelbarnens mammor och pappor ha fimpat, rest sig ur sängarna där de hade legat och rökt och gått hem till sina små. För plötsligt försvann nyckelbarnen. Ordet upphörde. Och livet puttrade vidare mot nästa avgrund.
Akrylamid. Kvinnovåld. Utbrändhet.
Undrar vilka viktiga ord som kommer att glömmas i den bortersta bananlådan på vinden i morgon.