Alla vill vara en människa och inte en liten lort
I onsdags klubbade riksdagen igenom den nya könstillhörighetslagen. Jag tycker inte att det är en katastrof, men är ändå emot den av två skäl.
Dels är jag rädd att den ska uppmuntra ännu fler tonåringar som ”bara” plågas av pubertetens alla kval, att genomgå irreversibla behandlingar. Dels är jag förbannad på hur sorglöst kvinnohälsan och mödravården förväntas ersätta ordet kvinna med ”person som har livmoder”.
6 procent av Tidöpartiernas väljare är positiva till den nya lagen. Motståndet är utbrett även inom S, men av de folkvalda var det blott två som trotsade partilinjen. Resten böjde sig eller skolkade. Oavsett vad man tycker om beslutet måste man nog säga att socialdemokraten Patrik Björk och moderaten Ellen Juntti visade ett sällsynt stort mått av civilkurage. Nu väntar ”konsekvenser” (M) och ”en intern process” (S).
Ordet kurage kommer från det franska ordet cœur, som betyder hjärta. Man följer sitt hjärta, trots att man vet att det kan ha ett pris.
Yttrandefrihetslagstiftningen vore meningslös om det inte fanns människor som hade civilkurage nog att stå för det de tycker. Att avfärdas som nåt slags fob eller ist kan vara förödande.
De flesta tror nog om sig själva att de har civilkurage, och särskilt de som äger ordets makt. Alla vill ju vara en människa och inte en liten lort, för att citera Jonatan Lejonhjärta. Men det vet man först när man prövas. Man kan ha civilkurage ibland men inte alltid. Man kan en gång ha blivit så illa slagen, att man hukar resten av sitt liv.
Namnen på krigshjältar i uniform faller snabbt i glömska, men de som av egen kraft ställer sig upp – Rosa Parks, Erin Brokovich – lever vidare som outsläckliga lågor i folkdjupen. Nästan alla som trotsat sin värsta skräck förblir dock ansiktslösa och anonyma. I bästa fall blir de en beundrad legend i släkten eller på arbetsplatsen, i värsta fall nån man sörjer som rättshaverist.
Att kontakta en journalist för att avslöja vänskapskorruption är också att ge prov på civilkurage. Anna Kinberg Batra, som kommer från politikens värld, måste vara chockad över hur det kan fungera på en riktig arbetsplats, där folk faktiskt följer sitt samvete.
Förra veckan avrättades Mikael inför ögonen på sin son. Hur ska nån människa efter detta våga visa samma civilkurage som han? För politikerna är frågan akut, eftersom stora samhällsproblem påstås hänga på att folk slutar blunda och hålla tyst.
Många av dem som oroar sig över att fallet Skärholmen ska göra Sverige ännu räddare, valde i onsdags att själv böja sig för partipiskan i stället för att följa sitt hjärta. Vem i hela världen tror de ska lyssna nästa gång som de vill prata om vikten att våga visa civilkurage?