Vi borde prata mer om män som slår kvinnor
Den perfekta hushållerskan som blev en symbol för våld i hemmet”.
Ungefär så ser rubrikerna ut efter att kändiskocken Nigella Lawson misshandlats offentligt av sin make, konstmagnaten Charles Saatchi.
Paparazzibilderna där han tar stryptag om hennes hals, helt öppet på en flådig Mayfairkrog med vita dukar, har spridits över världen.
På uppslag efter uppslag förnedras Nigella framför våra ögon.
Hennes tårfyllda blick, den förmodligen exklusiva klockan runt miljardärens handled, det kränkande greppet runt strupen.
Hur han tar sig rätten att bestämma över hennes nästa andetag.
Jag mår illa av bilderna, inte bara för att det är vidrigt med kvinnomisshandel, utan för att övergreppet nu vevas runt i medierna. Och jag kan inte låta bli att tänka: om vi åskådare får ont i magen av detta frossande i kvinnovåld – hur mår då Nigella?
Att hustrumisshandlare hängs ut har jag inget emot. Tvärtom. Om män som slår kvinnor borde vi prata mer.
Men man måste komma ihåg att även offret betalar ett högt pris här.
Polisen som läckte bilderna på artisten Rihannas sönderslagna, blåsvullna ansikte till skvallersajten TMZ ville kanske göra gott. Eller bara tjäna pengar.
Det dröjde dock inte länge förrän skuldbeläggandet började. Inte av idioten till pojkvän, Chris Brown.
Utan av Rihanna.
Varför lämnar hon inte honom? Den eviga, dumma frågan: varför gick hon inte sin väg? Hur kunde hon lägga ut Alla hjärtans dag-bilder på dem tillsammans på Instagram?
Nu kallas Rihanna ”bad girl”. Dålig flicka. För att hon fick stryk.
Hur sångerskan Tina Turner slogs blodig – med klackskor, stålgalgar, telefoner – berättade hon först om själv, i självbiografin ”I, Tina”. Men då hade det gått tio år efter skilsmässan från Ike, och hon såg sig i backspegeln: ”Jag var skadad, och jag var rädd”.
Vad kommer sägas om Nigella om hon bestämmer sig för att stanna?
Redan nu syns föraktet i skriverier om hennes utseende, tidigare äktenskap och vana att slicka på fingrarna i tv.
Misshandeln har förändrat bilden av den gudomliga köksdonnan, påstås det.
Men för mig är hon fortfarande den hedonistiska ikonen som vägrar svälta sig själv, som vågar släppa matkontrollen och som har skapat världens överlägset, odiskutabelt och objektivt bevisat, bästa brownie-recept.